Ett konstpedagogiskt projekt: Vaksala torg 

En möjlig konstpedagogisk iscensättning av en valfri konstutställning eller offentligt verk: förslag till ett konstpedagogiskt möte med en valfri målgrupp.

VAKSALA TORG

Möt hästhandlarna, agitatorerna, dansparen och dragspelarna, cirkusartisterna,

hantverkarna och torghandlarna, skolbarnen och gatumusikanterna och alla

de andra som alltid finns här på torget och bara väntar på att vi ska se dem!

Inledning

På Vaksala torg i Uppsala finns två konstverk. Jag ser i dessa konstverk även några tidsmarkörer som jag tycker är väl värda att plocka fram och sätta in i en kulturhistorisk kontext. Det ena är 60 år gammalt med motiv från arbetarklassen, förankrat i det svenska folkhemmet, och det andra, som funnits i knappt 10 år, visar det tidiga 2000-talets ambition att verka för en gemensam social musikkultur. Förutom dessa två meningsbärande konstverk kommer torgmiljön med de omgivande husfasaderna att spela en avgörande roll i det konst-pedagogiska mötet som den här uppgiften handlar om. Orsaken till att jag valt just Axel Wallenbergs bronsskulptur ”Händelser kring ett torg - till arbetets lov” är att den talar till mig både estetiskt och känslomässigt och det är roligt för mig att kunna knyta an till de senaste 70 årens historia, idémässigt, socialt och politiskt, d.v.s. min egen tid. Och ”Gatumusikanterna” ser jag som ett originellt och traditionellt figurativt konstverk med potential att bli åtminstone lika långlivad som konserthuset. Här på Vaksala torg är det ”det goda livet” som skildras, både i bronsen och i mosaiken.

Beskrivning

Kring Axel Wallenbergs fontänskulptur ”Händelser kring ett torg - till arbetes lov” reser sig ett meterhögt räcke med motiv från livet på torget från förr utfört i en beskrivande samtida 1960-tals anda som ju idag också blivit historiskt. Att det blev Axel Wallenberg som fick i uppdrag att utforma paret Diös gåva var inte självklart. Carl Milles hade fått erbjudandet först. Men strax efter att Milles lämnat in ett storslaget, sex meter högt, förslag med helgon, faun, ängel och vattenspel med avancerade tekniska lösningar avled han 1955. Diös vände sig då till Milleseleven, tillika Milles gode vän, Axel Wallenberg. Skulpturen är utformad i tablåer som visar arbetarstadsscener. Uppsalas kommunala skönhetsråd hade delade meningar om verkets konstnärliga värde. Nu blev det ändå som paret Diös önskade. De hade länge verkat för att förse torget med lämplig utsmyckning. Anders Diös byggfirma gjorde sitt första stora bygge i Uppsala på 1920-talet efter arkitekten Gunnar Leches eleganta klassicistiska Vaksala skola. Lärdomsstaden Uppsala fick nu ”sin första - och ska sägas hittills enda - arbetarskulptur, placerad på betryggande avstånd från universitetets och stadens, på den tiden, mer förnäma kvarter”. Staden genom konsten, Lisen Hessner (2012) sid 150.

Det andra verket är Natasha Dahnbergs ”Gatumusikanter” från 2008, en smågatstensmosaik på Konserthusplatsen, det markområde som sparats ut mellan det 37 meter höga huset och Salagatan. Höjden på UKK är väsentlig för mosaiken: den ska helst ses på avståndet från den högsta våningens fönster, det ställe konsertpubliken samlas på innan de går in och sätter sig. Natasha Dahnberg hade fotograferat några musiker som spelade i Moskvas tunnelbana. Det blev sedan hennes bidrag till den konstnärliga tävlingen som utlysts för att dekorera torget vid huvudingången till det nybyggda konserthuset.

Bägge verken är alltså platsbetingade, offentliga konstverk, gåvor till staden, fontänen av byggmästare Anders Diös och hans hustru Lisa och mosaiken av Musikens Hus Vänner i Uppsala. och det är 50 år mellan verkens tillkomst. Det finns så mycket att ta fram i en visning av Wallenbergs fontän, motiven och kontexten med många associationsmöjligheter. Tillsammans med gatumusikanterna som ligger där platta får vi rummets/torgets många dimensioner.

Förberedelser

Här ligger all den planering som ska till för att det ska bli ett lyckat möte och det kan ta några dagar upp till någon, några veckor. Inför visningen måste jag lära ALLT om verket - d.v.s. så mycket som möjligt; vilken tidsanda som gällde när det skapades, vad som finns att veta om dess tillkomst, om konstnärens levnad och andra arbeten. Sätta i det i en konsthistorisk kanon, fundera på och associera kring verket.

Ett sätt som gör att jag själv ser verket bättre är att rita av det, göra detaljrika skisser och, om det är färgrikt, kopiera det i vattenfärg eller akryl. Jag vill alltså tränga in verket, göra det till mitt, leva med det. I mötet blir jag som en konstnärens agent, en visningens curator.

Det finns ett citat tillskrivet I. B. Singer med tips till blivande författare: Du måste ha en STORY, du måste ÄLSKA att berätta den och du måste vara övertygad om att det är BARA DU i hela världen som kan berätta den. Överfört till mitt konstpedagogiska möte: Jag måste ha ett LÄMPLIGT konstverk, jag måste älska att få andra att SE det och jag måste ha skaffat mig tillräckligt med kringkunskaper så att jag bygger upp en förvisning om att jag kommer att klara av visningen, kort sagt SJÄLVFÖRTROENDE.

Beskriv temat: offentlig konst för alla; historisk kontext arbetarrörelsen, folkhemmet, torgets betydelse i städer.

Vilken kontext anser du relevant för verket, ge din tolkning av verken och temat.

Fontänen: torget och fasaderna, historisk tillbakablick på det folkhem som skildras i de vardagliga scenerna. När fontänens vattenkaskader är på finns en slags affinitet med grafik, det svarta gjutjärnet i kontrast till vattnets vita skummande. Det kan tyckas långsökt, men jag tror mig kunna få fram det - den grafiska konsten försvinner så lätt i konsthistorien, och jag ser det som en av mina missioner att föra fram grafiken.

Gatumosaiken: Mosaikutsmyckningar - en historisk exposé med mosaik som medium. Musikmotivet och det nära sambandet mellan konserthuset och konstverket.

Konstpedagogiskt förhållningssätt 

Vad ska läras ut? Varför ska det läras ut? Hur ska det läras ut? För vem ska det läras ut?

Jag (konstpedagogen) bestämmer VAD vi ska titta på, NÄR och till viss del (folk kan ju gå när de vill) hur LÄNGE. Uppfostrarhållningen med en statisk syn på kunskap, förståelse och inlärning i en enkelriktad process ställer alltför stora krav - att jag skulle kunna vara en auktoritet. Nej, det passar inte. Det karismatiska förhållningsättet då, med utrymme för var och ens individuella möte med konsten? Nja, då behövs ju inte jag egentligen för varför skulle man samlas på en speciell plats vid ett bestämt klockslag när verken finns här dygnet runt. Alltså, det som är mest inne just nu, den gemensamma bildens pedagogik får bli utgångspunkten. Så, vad vill jag? roa, oroa, underhålla, undervisa, få input av publiken, bli bekräftad, låta publiken komma till tals med sina synpunkter, associationer, idéer. Får publiken vara ointresserad? Om den är det, vad gör jag då? Prövar att läsa verket inifrån som resultatet av en PROCESS. Se om det kan ge upphov till reflektioner, erfarenheter, identifiering med konstnären OCH med betraktaren (publiken).

Barn får plaska i fontänen & vattenpussar, spring & låta sig höras!

Att låta barnen SE offentlig konst kan vara en väg in i museal konst.

”Kultur är statyer. Barnkultur är när man får klättra på statyerna”. Så svarade Alva Maria 5 år när hon fick frågan om vad kultur är för barn (SOU, 2006, s. 221) citerat i Anne Lidén, sid 91

Min uppgift är att göra något vettigt av de 40-45 minuterna jag har till mitt förfogande. Och jag vänder mig till en generationsöverskridande målgrupp med en visning över generationsgränserna. Det skulle kunna bli två visningar, en för de äldre först så att de vet vad det handlar om och sen nästa där de tar med sina barnbarn!

För att få kontakt med de äldre vänder jag mig till olika intresseföreningar som Pensionerade Lärares Intresseförening, bildningsförbunden, kyrkorna men även till de institutioner som arbetar med konst i Uppsala som Konstmuseet och Konstfrämjandet.

Målet med visningen är:

1. Att de kommer att SE stadens offentliga konstverk mer AKTIVT (åtminstone en liten tid...) alltså, jag vill ge besökarna verktyg för att dagligdags uppleva konst som en integrerad del i livet.
2. Att de blir nyfikna på stadens konstverk som inte kan stå utomhus och att stadens konstmuseum kan komma att bli ett verkligt alternativ till stadens många andra besöksmål, alltså, jag vill locka dem till konstmuseer och konsthallar.
3. Att de får en positiv förnimmelse (en varm känsla) när de hör orden, skulptur, konstverk, museum... därför att en positiv inställning är grunden till allt utvecklande.

Genomförande

En presentation av mig, konstverken, torget och fasaderna.

Vi går runt och tittar på fontänens olika scener och följer det rytmiska med fältinramingarna diskuterar formspråket (socialrealism...) Att scenerna avgränsas med ”paus” i form av fält med geometriska formationer eller artefakter som associerar till scenerna kan också ge upphov till reflektioner (se sid 8 i bildbilagan). Och när vi går runt kan vi också blicka mot nya fasader och får omväxlande titta på skulpturbilderna och torgets scenerier i perspektiv. En stund också vid Gatumusikanterna, och om tillfälle ges en tur uppför UKK:s stora rulltrappa upp till sjätte våningen för att få rätt avstånd till konstverket.

Och hela tiden, viktigt med ögonkontakt, både för besökarna och för mig (koll på om de hänger med).

Avslutning

Lite om andra utomhuskonstverk, lite om Konstmuseet och utdelning av ett flygblad

OFFENTLIG KONST

Statens konstråd >>   KRO >>  BBC >>     Sofia Sundberg>>    Karl Tuikkanen>>  Ingo Vetter>>

Pressinbjudan: Rivna hus blir landskap av minnen när Kiruna flyttar –

Statens konstråd, LKAB och Kiruna kommun inviger ”Loggbok” >>

Offentlig konst 

Malmen i Kiruna, Sveriges nordligaste kommun, är stadens förutsättning, dess ekonomiska ryggrad. Försvinner malmbrytningen rasar samhället samman, så när staden ligger i vägen för malmbrytningen får staden flytta på sig. 2004 kom det avgörande beslutet. Kirunaborna skulle tvingas överge sina hem, affärer, skolor, bibliotek och inte minst sin stolthet, Stadshuset. 2015 började evakueringen av den drygt 100-åriga staden till det närbelägna Tuolluvaara tre km österut. En del byggnader flyttades, från andra tog man till vara delar att införliva med nybyggnationer i Tuolluvaara men det mesta revs. Idén att skapa ett minnesmonument över stadsflytten kom att involvera flera olika instanser; på idéstadiet fanns Riksantikvarieämbetet, Boverket och ArkDes med, därefter tog Staten konstråd, LKAB och Kiruna kommun över och konstnärerna Sofia Sundberg, Karl Tuikkanen och Ingo Vetter anlitades för projektets konstnärliga utformning.

Resultatet heter Loggbok och finns i den nyskapade Gruvstadsparken som tidigare alltså var ett stort bostadsområde. Det är byggt med över tvåtusen ton rivningsmaterial (betong och tegel) från 1960-tals bostadshus, krossade och packade i gabioner (en modern variant av ett gammalt armeringssätt som konstruktionsindustrin utvecklat till miljövänliga, anpassningsbara och estetiskt tilltalande stålkorgar).

Så har man skapat ett landskap som ska minna om livet och människorna som levde här i 50 år, deras lägenheter, gårdar, gångvägar. Det här är inte lämningar i största allmänhet, gabionerna är aktivt skapade ruiner i en konstnärlig gestaltning (och termen ”gabion”, så fantsifull och exotisk för gemene man - nästan som ett science fiction ord!)

Vartefter gruvbrytningen penetrerar underjorden kommer man inte längre att få gå omkring i parken och Loggbok blir då ett konstverk som bara kan betraktas på avstånd. Det som hänt i Kiruna har hela tiden varit planerat och under kontroll så detta minnesmärke är något helt annat än andra offentliga minnesmärken över ödesdigra katastrofer. Jag tänker på Kirsten Ortweds skulpturgrupp Till Raoul Wallenberg i Stockholm (2001) och på det aldrig uppförda minnesmonumentet ”Memory Wound” av Jonas Dahlberg, till minne av offren för Utøya-massakern den 22 juli 2011. Dessa mycket omdiskuterade samtida minnesmärken väcker frågan om vad vi ska minnas och hur ska det gestaltas. Det som från början varit kontroversiellt i Kiruna har vunnit konsensus och Joanna Zawieja, producent för Stadsutveckling på Statens konstråd, kunde vid invigningen i november 2015 lugnt konstatera: ”Det är en poetisk gestaltning av en samhällsomvandling och samtidigt en rationell lösning för rivningsmassor”.

Bakgrunden var kommunens ansökan till Statens konstråd för att redan från början få med konstnärer i så tidigt skede som möjligt. I den tävling man utlyste valdes tre förslag ut och konstnärerna Sofia Sundberg, Karl Tuikkanen och Ingo Vetter fick själva möjlighet att samordna sina respektive idéer till ett gemensamt konstprojekt som resulterade i Gruvstadsparken med projektet Loggbok. Arbetsgången, liksom uppdraget, var originellt och resultatet känns både ärligt och självständigt. Just så här kan en stagnerande buffertzon gestaltas. Västvärldsliga minnesmonument som gudaboningen Akropolis i Aten och romartidens världspolitiska mötesplats på Forum Romanum söker vi ge evigt liv. Gruvstadsparken i Kiruna är ett förgängelsens tempel, en temporär skapelse i avvaktan på att människans exploatering av järnmalmen i berget slukar gabionmonumentet.

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,

där den låg, ligger berghällen bar,

men däröver går minnet med vinden svalt,

och det minnet är allt som är kvar.

                      ur Strövtåg i hembygden av Gustav Fröding

För ett kritiskt resonemang kring Loggbok som offentlig konst, speciellt beaktande genus- och maktperspektiv måste vi börja med att titta på förutsättningarna för konstverket. I Kirunas historia löper konst som en röd tråd parallellt i den helt dominerande företagsverksamheten, LKAB. Företagets förste disponent Hjalmar Lundbohm (1855-1926) geolog, industriledare och konstsamlare och grundare av Kiruna drev stadsplaneringen från 1900 med järnhård hand i ”ett gigantiskt socialt experiment” från sekelskiftet och så småningom fick han epitetet "Lapplands okrönte konung". Under 20 år ”regerade” han i Kiruna när ett helt nytt samhälle skulle byggas. Hans inställning i olika frågor blev tongivande. I planläggningen av bostadskvarteren var han framsynt och i utbildningsfrågan var han drivande för att arbetaklassen skulle ha goda skolor. Han delade samtidens koloniala inställning till den samiska och tornedalska befolkningen. Enlig Curt Persson och såg Lundbohm samer och tornedalingar som lägre stående och ville t.ex. att samerna skulle fortsätta bo i kåtor samt att ”samebarnen inte skulle utsättas för den svenska bofasta kulturen, som han ansåg vara skadlig för dem.”

Hjalmar Lundbohms konstintresse, till skillnad från hans tydliga särartspolitik för tornedalingar och samer, levde kvar både i LKAB och kommunen. Ansvarsfullt har man förvaltat den konst som fanns kvar efter Hjalmar Lundbohm och utvecklat konstlivet i Kiruna t.ex. med ett årligt konstnärsstipendium. En konstnärlig iscensättning av 2000-talets stadsomvandling var självklar och dess utformning visar människans makt över naturen. Ett genusperspektiv på Loggbok ger inte annat vid handen än att av tre konstnärer är två män och en är kvinna. Av byggjobbarna som utfört det maskinella och manuella arbetet torde en överväldigande majoritet varit män. Därmed inte sagt att verket fungerat som diskriminerande eller kränkande för som Vetenskapsrådet tolkar genusperspektivet ” Obs! Köns- och genusperspektiv i forskningens innehåll ska inte förväxlas med jämn könsfördelning i forskargruppens sammansättning eller jämställd bedömning av forskningsansökningar.”

Referenser:

Hermerén, Karin & Orrje, Henrik, Offentlig konst: ett kulturarv : tillsyn och förvaltning av byggnadsanknuten konst, 2., omarb. uppl., Statens konstråd, Stockholm, 2014
http://issuu.com/statenskonstrad/docs/offentlig-konst-ett-kulturarv_staen

Statens konstråd, Pressinbjudan 2015-11-03

https://news.cision.com/se/statens-konstrad/r/pressinbjudan--rivna-hus-blir-landskap-av-minnen-nar-kiruna-flyttar---statens-konstrad--lkab-och-kir,c9857268

Statens konstråd,

Loggbok.

Konstnär: Sofia Sundberg, Karl Tuikkanen och Ingo Vetter

Kategori: Permanent konst, Stadsutveckling

Ort: Kiruna

https://statenskonstrad.se/konst/gruvstadsparken-2/

Svensson Julia. I gruvans skugga, Arkitektur 2016:7 (sid 40 - 45)

Persson, Curt, Hjalmar Lundbohm [Elektronisk resurs] en studie om ledarskap inom LKAB 1898-1921, Luleå, 2015

http://ltu.diva-portal.org/smash/get/diva2:999152/FULLTEXT01.pdf

Är köns- och genusperspektiv relevant i din forskning? Vetenskapsrådets webbsida

https://www.vr.se/soka-finansiering/krav-och-villkor/beakta-kons--och-genusperspektiv.html

Aula Medica >>     Broschyren >>       Wingårdhs >>     SVT Play >>