Aagot | Lena Enflo

AAGOT ERIKSSON

Minnesutställning

Mars-juni 2015 i Hemvärnsgården, Östervåla

Text: Anna Eriksson-Trenter, Aagots sondotter

Konstnären, min farmor, heter Aagot Dagmar Eriksson

Hon föddes i Stockholm den 13 september 1919

av norrländska föräldrar.

Familjen bodde på Mosebacke torg där Aagots mamma, prästdottern från Ångermanlands inland, var portvakt. Redan i skolan utmärkte sig Aagot i teckning, bild och musik, men hon var även duktig på språk. Det kullerstenbelagda torget och de sluttande gatorna ned mot söder tecknade farmor för mig i så livliga färger, om än bara i ord, att jag fortfarande kan se dem framför mig som målningar på en duk.

Också från Norrland kom vid samma tid min farfar till Stockholm för att läsa i Uppsala. Det var på en innergård på Södermalm som Aagot fick syn på den långe, gänglige prästkandidaten, inneboende i huset mitt emot hennes. Mellan åren 1948 och 1974 var Aagot prästfru i Jämtland, i Klövsjö, Åre och Rätansbyn.

De samlade tavlorna bildar ett utsnitt ur ett liv:

scener från vardagslivet; intryck från resor; ett slags dagböcker kanske.

Eller en önskan att avbilda det älskade.

Många av motiven är från Jämtland; katten i vårsolen på prästgårdens farstubro; fjällkor på bete; ett hemman i nysnö. Hon målade mycket, också religiösa motiv i gåva till församlingarna. Hur många tavlor som finns utspridda, som hänger i kyrkor och hemma hos vänner, vet jag inte.

Aagot hade en stor nyfikenhet på omvärlden.

Hon gjorde många resor och hon läste mycket.

En majoritet av tavlorna har motiv från länderna runt medelhavet, i Europa och Nordafrika. Tillsammans med familjen tillbringade hon hela somrarna i södra Frankrike och Spanien för att lindra sin reumatiska värk, och hon målade och tecknade konstant.

Jag tänker mig att konsten uttrycker en önskan att hålla kvar,

och att den lindrade längtan tillbaka under de kalla månaderna.

Hennes konst krympte världen.

Avståndet mellan den norrländska, snötäckta skogsgläntan och det egyptiska ökentorget är inte längre än tvärsöver ett vardagsrumsgolv.

Och över dem vilar samma ljus.

Aagot Eriksson gick bort 2010.

För min farmor

Anna Eriksson-Trenter