Samtidskonst - Åredalens fhsk lå 2019/20

Uppgift 2. Modernismen. Ett konstnärskap på 1900-talet

Som för så många andra kom min första kontakt med Greta Knutson (1899-1983) genom hennes man, den rumänske avantgardepoeten Tristan Tzara. Så här gick det till: i påskas gick jag på en konsthistorisk målarkurs med fokus på Dada-rörelsen. Jag läste då om en svensk konstnär som var gift med en av förgrundsgestalterna och jag blev förstås nyfiken och sökte vidare. Redan dagen efter läste jag i dagstidningen att Norrköpings konstmuseum förberedde sin sommarutställning om, ja, Greta Knutson-Tzara! Ett besök planerades och på museet väcktes mitt intresse och jag önskade få veta mer om denna kvinna som var så rikt och mångsidigt begåvad, konstnär, författare och översättare.

Jag hade med ens fått en helt egen koppling till modernismen.
Och därmed en ingång till att komma vidare till postmodernismen, till samtidskonsten...

Jag började det här arbetet på Norrköpings Konstmuseum i maj 2019 när jag i salarna gick Greta Knutson till mötes i hennes teckningar, tavlor, skulpturer och inte minst i museets audioguide som  gav ytterligare en ingång i materialet; i ljudupptagningar från SR 1981 får vi höra Greta Knutson själv berätta om i sitt liv och konstnärskap. Delar av texten här - markerat i grönt - kommer från audioguidens utställningstext som Norrköpings Konstmuseum vänligt låter mig citera. Den stora monografin av Martin Sundberg (2019) har gett mig många ingångar till Knutsons konstnärskap och liv. De direkta citaten från Greta Knutson själv om sin konst har jag hämtat från Lars Bergquists artikel i Finsk Tidskrift (2017). För två decennier sedan gav Hans Holst på eget förlag ut en mycket personlig och underhållande bok om Greta Knutson och kulturlivet runt henne. Och internet förstås, där man numera kan hitta det mesta, har de många nätbaserade auktionsfirmorna, museerna och generella konstsajter  gett mig möjlighet att få fram mycket av bildmaterialet.  Källförteckningen finns i slutet på den här sidan.

Den unga svenskan Greta Knutson far till Paris 1920. Efter två års konstudier i Stockholm är hon nu på väg till avantgardismens huvudstad där  kubismen, dadaismen och surrealismen står i högsäte inom konsten. Av flera konstskolor väljer Greta att börja hos André Lhote, som är en av de berömda konstnärerna som tar emot elever. Hos Lhote får hon  teckna och följa de gamla mästarnas läror i en klassisk motivkrets samtidigt som hon introduceras i kubisternas stildrag med en mångfacetterad bild, enkla geometriska former och ett uppbrutet perspektiv. (Sundberg s. 56). Hon blir del av den skandinaviska konstnärskolonien i kretsarna kring Thora och Nils Dardel och träffar alla dem som vi idag känner som de stora namnen i den tidiga 1900-tals-modernismen som Joan Miro, André Breton, Valentine Hugo och Picasso. Och hon träffar rumänen Tristan Tzara en av dada-rörelsens grundare, som i frack och monokel deklamerar från Cabaret Voltairs scen i Zürich 1916: 

Konsten är död!  Vi behöver inga konstnärer längre!

Vi ger fan i alla doktriner och dogmer!  Vi behöver

inga ideologier!  Vi tror inte längre på någon entydig 

sanning eller lögn   (Holsts s.17)

Och det är med Tristan hon gifter sig!  De hittade varandra; den fattige poeten fann en rik kvinna att gifta sig med och den unga konstnären mötte mannen med kontakter och inflytande i Paris konstliv. Greta kom från en välbärgad familj i Djursholm i Stockholm och med hennes pengar kunde de bygga ett hus på Avenue Junot i Montmartre, ritat av den österrikiske Bauhaus-arkitekten Adolf Loos. Greta och Tristan var till synes ett perfekt par men väldigt olika. Greta fick hjälp av Tristan med kontakter till den franska konstvärlden och G hade pengar, var språkkunnig och visste vad hon ville.

I tio år levde hon i surrealisternas centrum, men andligt och konstnärligt stod hon långt därifrån. Hon intresserade sig inte för surrealisternas konstsyn utan arbetade mycket planerat och noga övervägt. Tack vare sitt ekonomiska oberoende, kunde hon bestämma själv, så som vi är vana att se manliga konstnärer göra. Greta var en skicklig tecknare och hon utvecklade sin konst från kubistisk inspiration och halv-abstraktion till naturlyriska bilder med de sena idyllerna och vid slutet av sitt liv, drömbilder med ormar, fåglar och eldslågor.

Greta lämnar Sverige och bosätter sig för gott i Frankrike. Greta Knutson på sin takterrass, med Moulin de la Galette bakom sig. Fotona här är tagna av Thora Dardel och finns i boken "Kikis Paris: konsten, livet och kärleken 1900-1930" av Billy Klüver & Julie Martin (1990), Schultz, Stockholm

Poeten Tristan Tzara, dadaist, surrealist, kommunist och till sist humanist. Tristan Tzara var mycket ambitiös och ganska snobbig, alltid oklanderligt klädd med damasker, vit skjorta, slips, stålbågade glasögon eller monokel. (Tom Sandqvist "Dada öst: rumänerna på Cabaret Voltaire." 2005). Med Gretas pengar och Tristans nätverk levde paret i centrum i det avangadistiska 1930-talet i Paris.

När 1930-talet lider mot sitt slut separerar Tristan och Greta, sonen Christophe, som då är 12 år, vill stanna i Frankrike och Greta och sonen flyttar till Aix-en-Provence. Greta inleder ett kärleksförhållande med den gifte poeten René Char. De skriver flera hundra brev till varandra under kriget. De är båda aktiva i motståndsrörelsen mot nazisterna och G förfalskar pass för judar, kommunister och tyska socialister. Hon illustrerar hans dikter i breven, han uppmuntrar hennes skapande men förhållandet tar slut 1945.

Efter kriget inleder GK en intensiv utställningsperiod i Sverige bl a på Svensk-franska galleriet på Östermalm, i Göteborg och på Gävle länsmuseum. Den pågår till slutet av 1950-talet, då hon blir invald i Svenska Konstakademien.

Någonstans mellan 1950-60 arbetar Greta med scenerier snarare än stilleben och porträtt, det är ett måleri inspirerat av venetianska mästare från renässansen.

Under hela sitt liv som konstnär arbetade GK även som författare och poet, översättare och konstskribent. Hon presenterade också tysk romantik för franska läsare.

Skördescen, 1970-tal, 162×115 cm.

Om hösten förbereder vi oss för vintern och skördar sommarens grödor. Med milda rörelser plockar kvinnorna äpplena och lägger försiktigt ned dem för kommande bruk. Det är en rofylld harmoni i färg och form med en skildring av livets gång

Det som fångar mig i Greta Knutsons måleri är att det är både modernt och klassiskt. Och så FÄRGERNA! För mig är hennes tavlor "nyskapande", det ger mig tillträde in i en ny värld som hon skapar, och hon förfaller inte till manér eller målar på rutin. Hon "byter" inte stil, hon utvecklas och söker sig fram till nya uttryckssätt och hon gör det väldigt väl. Hennes säkerhet i komposition och penselföring, yrkesskickligheten, ligger som en fast grund och på den bygger hon en öppenhjärtig dialog med mig som åskådare. Men det är inte jag som skapar konstverket, det är konstnären som med en oemotståndlig innerlighet skapar något som berör och består. 

Fågelgestalt, 1970-tal, 100×82 cm. Här avslöjas fågeldemonen i bladverket! Ett fauvistiskt konstverk, färger i kontrastverkan, organiska former

Greta Knutson i samtal med Lars Bergquist  i början av 1980-talet:(Bergquist s.41-43)

"Jag har alltid haft ett starkt musikaliskt intresse som satt spår i mitt måleri. Musiken använder sig av rytm och variationer. Det har också jag gjort. Jag har varierat mina teman, alltid känt ett behov av jämvikt i bilden. Det var för övrigt en av Lhotes lärdomar – det vet jag eftersom jag gick i hans målarskola vid Boulevard Raspail. Han försökte ge oss en känsla för komposition – det hade man inte brytt sig om – varken på Akademien eller hos Wilhelmsson. Men de klassiska landskapen var alltid komponerade. Det påpekade Lhote i sin bok Le traité du paysage. Han ville visa oss att landskapen var uppbyggda som en operascen, med ett system av écrans (väggar). Denna känsla för alltings samhörighet i en bild var inte alls självfallen då.

Jag kände mig hela tiden främmande för surrealisterna. De menade ju att alla människor ur sitt undermedvetna kunde fiska upp element som ställda intill varandra var vad man kallade ”konst”. Egendomliga, oväntade möten mellan olika element var tillräckliga för att man skulle få en upplevelse som ökade ens insikt och klarsyn.

Jag var alltså intresserad av den konstnärliga traditionen, av komposition och form. Mitt måleri under 20-och 30-talen gick stick i stäv mot vad Tristan och hans vänner predikade. Jag stod alltså i mitt hem och målade, men kunde knappast visa vad jag gjorde för Breton-gruppen. Vi var helt främmande för varandra. Dessutom tyckte jag Breton var alltför dominerande, humorlös, besvärlig att ha att göra med. Av det parisiska måleriet på 20-och 30-talen intresserade mig särskilt Picasso. Både i sitt måleri och i sitt tecknande anknöt ju Picasso till en klassisk tradition."

Källor och vidareläsning:

• Holst, Hans (2001). Nu brinner bergen: Greta Knutson och modernismen i Paris. Ystad: Holtres
• Klüver, Billy & Martin, Julie (1990). Kikis Paris: konsten, livet och kärleken 1900-1930. Stockholm: Schultz
• Sandqvist, Tom (2005). Dada öst: rumänerna på Cabaret Voltaire. Lund: Signum
• Sundberg, Martin (2019). Greta Knutson Tzara. [Stockholm]: Art and Theory Publishing
• Utställningstexter (2019) från Norrköpings Konstmuseum (opublicerat)
• Norrköpings Konstmuseum 
• Lars Bergquist  Ett litterärt triangeldrama.(PDF)  Greta Knutson, Tristan Tzara & René Char, Finsk Tidskrift 2017:2 sid 37
• Sjöblom, Matilda (2014)  Knutson och surrealismen – en studie av Greta Knutsons senare stilperiod utifrån verken La Surprise, Feu dans la maison och Det stulna brevet. Kandidatuppsats, Södertörns högskola (PDF)
• Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

En blogg från 2020 - Greta Knutson (Tzara) Mjellby Konsthall >>

© www.enflo.one  - Sida från 27 november 2019 / uppdaterad 26 aug. 2021