grosse

lena enflo

Jorden är blå som en apelsin


  orden från den franska surrealistförfattaren Paul Eluard verkar som en inbjudan att frigöra våra sinnen från alla deras inre gränser. De återspeglar idén att den poetiska bilden är en ren skapelse av sinnet, där det omedvetna rör sig utanför de traditionella gränserna. Att lyssna på rösterna i dessa mindre kända territorier förstärker våra uppfattningar och avslöjar de känslor som är dolda bakom våra synliga verkligheter. Alla tankar är möjliga för människor som lyckas anta en alternativ och mindre konventionell syn på saker och upplevelser. se här!


“The earth is blue like an orange”, the words of the French surrealist writer Paul Eluard appear as an invitation to set our minds free from all their inner limits. They reflect the idea that the poetic image is a pure creation of the mind, in which the unconscious travels beyond the traditional borders. Listening to the voices of these less known territories magnify our perceptions and unravel the feelings hidden behind our visible realities. Any thoughts are possible for people who manage to adopt an alternative and less conventional look at things and experiences."

'Med fantasi och färg har den tyska konstnären Katharina Grosse totalt förvandlat Vara Resecenter till ett gigantiskt konstverk - Blue Orange. Hela byggnaden är målad ultramarinblå - som om den hade lyfts och doppats i en kruka med detta livliga pigment. Fem stora, ljusa skulpturer verkar glida från taket, medan en sjätte skulptur har landat på andra sidan järnvägen. Som en surrealistisk svärm av meteoriter lägger de energi och rörelse till platsen.


Katharina Grosse är en internationellt känd konstnär vars verk har ställts ut över hela världen. Hon utforskar konstens förmåga att överskrida gränserna och vill ge oss nycklarna till att se - eller uppleva - våra vanliga omgivningar på nya sätt. Hennes arbete försöker bekräfta potentialen för förändring och att inspirera oss att våga göra våra drömmar.


Blå orange har väckt uppmärksamhet, nyfikenhet och diskussion långt innan den till och med hade skapats. I detta utmanande konstverk har Katharina Grosse förvandlat stationsområdet i Vara till ett av de fetaste utropstecken i svensk offentlig arkitektur.'

http://cgrimes-news.blogspot.com/2012/05/new-grosse-site-specific-installation.html

ATT LÄSA ETT KONSTVERK

1. Karaktären

Konstnär: Katarina Grosse, tysk konstnär, född 1961

År: 2012

Titel: The Blue Orange

Teknik: En total ommålning från taknock till grund av en drygt 60 år gammal byggnad, Varas stationshus, med ursprungliga anor från 1860-talet, monokromt blått. Akrylfärg i fabrikat KEIM (enl. uppgift från Statens konstråd) samt 5 skulpturer i glasfiberbelagd styrofoamplast på taket och på ett skärmtak på en av fasaderna, spraymålade i regnbågens färger, samt en sjätte skulptur på västra sidan av bangården.


Den blå färgen 

CMYK: C:68 M:51 Y:0 K:0

beteckning O-9006 i 

KEIMS färgkarta för KEIM MONOCHROME SHADES



Fasad :  Keim Granital 9006 Ncs 2060-R80B 

     blandas med max 5% Keim Special-Fixativ

Fönster : Demidekk Fönsterfärg Ncs 2060-R80B

Plåt och metalldetaljer : Flügger Metal Pro Ncs 2060-R80B

Övrigt trä : Demidekk Ultimate Ncs 2060-R80B

(källa: Tekniska förvaltningen, Vara kommun)

Storlek: ”fullskaligt stationshus” 11,40 x 12,95 x 20,70 m

fler bilder på konstnärens webbsida >> här

2. Minnas

Konstverket i tid och rum, betrakta det i historisk, ekonomisk, kulturpolitisk och konstnärlig kontext. 


För att förstå betydelsen av en STATIONEN går vi tillbaka 150 år i historien och MINNS det svenska samhället


Vara stationssamhälle


Den kraftiga folkökningen på 1800-talet var påtagligt stor i området runt Vara. Mellan 1810 och 1870 ökade Sveriges befolkning med 40 %, medan befolkningsölkningen i Vara med omnejd uppgick till 80 %.


Under 1800-talet utvecklades redskapen och arbetet med åkrarna mycket, vilket gjorde att spannmålsskörden fyrdubblades och man kunde börja exportera istället för att importera. Särskilt stor och lönsam var exporten av havre till Storbritannien, och Vara hade förutom goda produktionsmöjligheter dessutom ett geografiskt läge som lämpade sig väl för export. Den ökande havreexporten från Vara gjorde att firmorna som skötte exporten från Varaslätten blev intresserade av en järnväg att frakta sina varor på.


Järnvägen blev klar för användning 1867 och samma år byggdes Varas första stationshus som kom att ha stor betydelse för orten. Människorna på Varaslätten fick bevittna stor förändring och utveckling när järnvägen byggdes, och Vara utvecklades till en viktig handelsort.

Vykortet med frågan: "Hvad tycker du om vår stora stad?" visar viktiga platser: Storgatan, Järnvägsstationen, Stora Hotellet, Banken, Skolan och ett Idylliskt Parti i Wara. Det lyser av självkänsla och stolthet; det är en rik bygd på framväxt, även om det inte var en 'stad' utan 'bara' köping år 1911.

Efter Första Världskriget byggdes nio spannmålslagerhus i Sverige i beredskapssyfte.


Placeringen avgjordes av trenne kriterier: spannmålsproducerande omland, närheten till järnvägsnätet samt att avståndet till kusten skulle vara så stort att lagerhusen inte skulle kunna nås av artillerield.


Lagerhuset i Vara var det största med 5 000 ton spannmål, medan de övriga åtta rymde omkring 4 000 ton.


Idag, ut- och påbyggt, är Vara lagerhus det enda som fortfarande är i drift.

GUNNAR ASPLUND, en av de stora internationellt uppmärksammade arkitekterna i Sverige från tiden, ritade exteriören som nu följdriktigt är q-märkt (d.v.s. särskilt kulturhistoriskt värdefullt och som inte får förvanskas).

Sveriges politik under andra världskriget var att hålla landet utanför kriget

Vintern 1940–1941 var kall i hela Sverige, det var den tredje kallaste vintern i bl.a. Gävle, Särna, Växjö och Malmö. Kriget rasar i Europa. I beredskapstidens Sverige har kaffet har varit ransonerat en vecka, snart blir det ont om te, kakao, skor, textilvaror, kött, ägg, socker, sirap, grädde, kryddor, mjöl och bröd, matfett, ost, tobaksvaror, tvätt- och rengöringsmedel, soda, ljus, risgryn, havregryn, makaroner, potatismjöl, ärter, bönor och salt.


Fördelningen av dagligvaror måste kontrolleras i bristtider.

"Astrid Lindgren återkommer ofta till ransoneringarna i sina krigsdagböcker. Hon betonar dock ofta hur gott ställt folket i Sverige hade det i jämförelse med resten av Europa.


”Våra ransoner av allting är, tycker jag, så rikliga, att man formligen blir ruinerad av att köpa ut allt, man är berättigad till! …”, skriver hon.


Även om kriget tog slut 1945, kom ransoneringen att finnas kvar på vissa varor under resten av 1940-talet. Kafferansoneringen kom att vara kvar längst och upphörde inte förrän i slutet av 1951."


Idag kan vi i Sverige inte föreställa oss hur det var då, och den generationen som upplevde detta håller nu på efterträdas av min generation som föddes den här tiden. Snart är krigsåren ett minne blott. 


Men på bilden ovan, 1 april 1941, lyser solen varmt och vänligt på de mobiliserade bassarna som sitter i stationshusets skyddande lä. Kanske väntar de på att transporteras till någon förläggning norrut. 

1947 - i modernismens namn rivs det 80-åriga stationshusets tinnar och torn och  snickarglädjens konsoler, räcke, gaveltoppar, gavelornament, fönsterdekor och inbyggda förstukvist.  "Här rivs för att få luft och ljus". Bort med påklistrad dekor och ornament. Modernismen, som under kriget hade utvecklats och använts i de demokratiska staterna, symboliserar demokrati. Många tyckte att den radikala funkisens formspråk från 1930-talet var alldeles för kyligt. Byggstilen uppdaterades och ersattes gradvis av en mer levande och lättillgänglig variant. Nationella strömningar under krigsårens oro gjorde arkitekturen mer inhemsk. Husen hade fortfarande enkla fasader med tegel eller puts men fick en varmare färgsättning med ljust gulbrunt eller grönt.


En folkhemsarkitektur växer fram

1948 och det nya stationshuset tas i bruk!

Stationshuset 1969. I mer än 100 år har tågen farit genom Vara. Rappningen falnar och stationshuset håller på att tappa sin forna glans. Under de närmaste decenierna kommer personbilen, lastbilen, bussen och flyget att ta över transporterna. Nu är inte längre tåget enda sättet för att färdas snabbt, och i slutet av 1900-talet är det inte  självklart förstaval för resenärerna. Utvecklingen drar ifrån, ban- och järnvägsunderhållet blir eftersatt. 

Men se, nu vänder det igen och i takt med tiden stoltserar ånyo Vara med ett stiligt tidsenligt stationshus och kommer bara spårtrafiken igång på allvar så kan Varamedborgaren börja TÅGSKRYTA (Veckans nyord 2019-04-29 : tågskryt)


"Vara bestämde sig tidigt för att kultur är en framgångsfaktor i en tid med högt förändringstempo och stora krav på både människor och samhällssystem. Den största och tydligaste satsningen – bygget (2003) och driften av Vara Konserthus – följdes av flera mindre som märktes i olika omfattning ute i lokalsamhället. När nästa större steg skulle tas, gjordes det i form av ett konstverk.


Verket tänktes fungera som landmärke både bildligt och konkret. Det skulle synas och märkas, gärna sticka ut och dra till sig uppmärksamhet. Vara skulle låta höra talas om sig och varaborna känna att en ny satsning på kultur gjorde deras kommun synlig.


När man bestämt att stationshuset var den lämpliga placeringen för ett sådant verk, blev det också klart att Trafikverket och Statens Konstråd kunde engageras. Både i processen att ta fram rätt verk och som medfinansiärer. Stat och kommun delade på kostnaden.


Stationshuset skulle ändå renoveras vid den här tidpunkten och stationsområdet behövde göras tillgängligare. Stationen skulle ändå bli ett byggprojekt – vad passade bättre än att göra det spektakulärt?

Stationen är en av de viktigaste entréerna till Vara som ort och passeras av hundratals människor på väg till eller ifrån Göteborg varje dag. Det är en av kommunens mest publika platser."


Gunlög Thorstensson, Kulturstrateg Vara kommun

VisitVara - Del av västsverige 

klicka på bilden!

klicka på bilden!

Konserthuset är det RÖDA

Stationshuset är det BLÅ

Havret i Vara är det GULA

det är raffinerat och elegant!

Alexander Rodchenko. Pure Red Color, Pure Yellow Color  Pure Blue Color

Konserthusets och stationshusets "extras" i form av krumelurer, gyckel, handgripliga plojer, gags, allt för att lätta upp stämningen!


"Framför konserthusets entré har fem resväskliknande skulpturer lämnats. Till skillnad från traditionella instrumentfodral verkar en experimentell orkester ha kommit med sådana ovanliga ljudinstrument som rivare eller kompressorer, utrustning som kan hittas och höras i trädgårdarna och garagen i de omgivande enfamiljshusen." Skulpturerna är gjorda av inges idee

klicka på bilderna!

Och BUMLINGARNA sen...

"Blocken på stationens tak är skurna i styrofoam (frigolit) och behandlade med färg och lack i många lager. Formerna är helt nonfigurativa och går i folkmun under namnet Bumlingarna. Kanhända är det meteoriter som ramlat genom rymden ner i Vara, som en kaskad av färg och form som ger det lilla samhället på slätten bilden av sin egen kreativa förmåga. Känslorna kring The Blue Orange har under perioder varit starka. Somliga har tyckt att verket är förskräckligt och en källa till löje, somliga att det varit piggt och roligt och mött uppskattning både hemma och borta." häpnandsväckande konst i blått

och ja, visst blev det debatt om BLUE ORANGE


Publicerat i SvD 2012-06-01


"Blått verk rött skynke

Som en glass doppad i blå färg, med färggrant strössel på taket. Vara stationshus har fått en ny skrud signerad den tyska konstnären Katharina Grosse. Förstklassig offentlig konst eller en provocerande färgklick? Varabornas åsikter går isär.  

Uppdaterat SvD  2012-06-02    


Det är ingen konst att hitta rätt. Som i de flesta mindre orter i landet lagom så råder här estetiskt konsensus och omfamnande arkitektonisk småputtrighet. I mellanmjölkens land finns de vanliga trevåningshusen, de välkända matbutikerna och likriktande klädkedjor. Men det är något som konstnären Katharina Grosse på inget sätt tar hänsyn till. Istället är hennes konstnärliga uttryck lika utmanande och nydanande som hennes egna skor av flätad reflekterande silvermetall med överdimensionerade nitar. Den här gången har hon gett sig på en omgestaltning av det gamla stationshuset i Vara. Bland den annars homogena Västgöta-bebyggelsen i företrädelsevis naturtrogna färgtoner blir stationshuset i Yves Klein-blått till en projektil som briserar mitt bland normer, drömmar och åsikter om hur ett hus i en svensk stad egentligen får se ut. Stationshuset, eller Resecentrum som Varaborna väljer att kalla det, sticker ut – och också i ögonen på vissa betraktare.


Katharina Grosse skrattar och berättar att hon tyckte sig se en ganska sorgsen byggnad, kvarglömd och utan egenvärde på en ickeplats när hon första gången för något år sedan klev av tåget i Vara. Det var något hon ville förändra och istället ge huset självförtroende, uppmärksamhet och ett nytt liv.

– Nu kommer alla att se det – stadens besökare, de som passerar förbi med tåg och kanske även från luften. Det är något med skalan som gör verket intressant ur ett konstperspektiv. Det blir ett monumentalverk skapat av färg, säger hon och kisar mot solen.

– Förresten gillar jag att du refererar färgen till Yves Klein. Det har själv slagit mig att den putsade numera koboltfärgade fasaden, ser ut att ha fått en organisk, nästan svampaktig, yta som påminner om hans skulpturer, säger hon.


Just i dag är sommaren på besök och många är det som tar tillfället i akt att byta några ord med konstnären som målat huset ”smurfblått” och dessutom slängt upp några rymdstenar på taket. De flesta som vågar sig fram är positiva. Någon fnittrar och berättar om den fantastiska uppmärksamhet som orten fått i media tack vare detta. I staden bakas cupcakes med blå glasyr och talas om ”Vara-blått” som om det vore ett vedertaget begrepp.


Andra gruffar om att detta ”inte passar in hos oss” eller att pengarna kunde ha används på ett bättre sätt. En dam har en anhörig på ett ålderdomshem och anser att maten där är undermålig och att det är ett resultat av politisk galenskap och oförmåga att satsa på det som är väsentligt. En man med käpp undersöker målningsarbetet grundligt, fnyser och menar att ”bara Fantomen fattas”. Men bland belackarna är det centerpartisten Henric Dahlin som hörts mest. På senare tid i ett antal debattartiklar i lokalpressen, men han reserverade sig också mot beslutet när ärendet var en lokalpolitisk angelägenhet.


–När vi första gången fick se vad damen gjort tidigare var hela nämnden förfärade. Bara färg som var utslängd på en vägg. Det här med uppfattningen om kultur är som baken, delad men när beslutet sedan skulle fattas hade alla svängt 180 grader. Vissa fladdrar åt alla jävla håll, men de flesta följer bara med strömmen. Men jag står för min åsikt.


Vad hade då varit bättre än Katharina Grosses gestaltning?


– Vi har bronsgrisarna på torget. Det är lite mer landsbygd över dem, så de passar in i omgivningen. Och så har vi Lasse Åbergs ko i Arentorp. Men det här sticker lite för mycket ut, sedan får hon vara hur känd hon vill. Och jag är inte kulturhatare utan det finns massor av kulturformer som jag gillar, som rollspel och teater och även jag har tavlor hemma. Men de föreställer något, säger Henric Dahlin.


Han hade hellre sett att de 600 000 kronorna som Vara kommun har satsat på det här projektet skulle ha använts till något som han anser nyttigt, som skolan. Och Dahlin är skeptisk till att fler unga kommer att stanna i kommunen ”bara för att vi har ett blått stationshus med stenbumlingar på taket”.


Polariseringen känns igen från tidigare offentliga gestaltningsprojekt, liksom argumenten. Den initierade konstvärlden menar att platsspecifika gestaltningar med verkshöjd smittar av sig på omgivningen när den blir ett med installationen. Att konsten gynnar det originella, det unika hos människan. Katharina Grosse väljer att beskriva detta i termer av fantasi.


–Vi vill bli underhållna, lyssna på musik och umgås med vänner. Varför inte då också ett fantastiskt hus? Fantasi är ett sätt underhålla sig själv. Här skapar friktionen mellan färg och funktion en paradox som kanske kan göra livet intressant för ett ögonblick. En impuls som väcker människors drömmar.


I slutet av 1990 talet filosoferade den holländske arkitekten Rem Koolhaas kring den generella stadens framtid. En stad vilken som helst, som slumrar lugnt utan att reflektera till varken sina egna medborgares drömmar eller de globala förändringarna som ständigt blåser över vårt klot.


”Centrum blir tomt; de sista skuggorna lämnar bildrutans rektangel, antagligen klagande, men lyckligtvis hör vi dem inte. Tystnaden förstärks nu av tomheten: bilden visar tomma bord, spillror av det som trampats ned. Lättnad... det är över. Det är historien om staden. Staden finns inte längre. Vi kan lämna teatern nu..”


Vi har alla någon gång svängt av från huvudleden för att ovetandes hamna just i den där staden som gett upp, som förlorat sin stolthet och där det ekar av tomma affärslokaler. Där är inte Vara, inte ännu. Men så har de numera både Kjell Hadins konserthus som uppfördes 2003 och Grosses verk Blue orange att mötas vid och hålla sig i när det blåser snålt. Vad som är småstadsidyll råder bevisligen skilda meningar om, men ett flertal projekt i det offentliga rummet har lett till ilskna debatter, som Katarina Norlings verk Bobos hjärta i Alnarp, Kerstin Ortweds Raoul Wallenbergmonument i Stockholm eller Jim Dines gigantiska Pinocchiostaty i centrala Borås.


Jag ringer upp Jessica Sjöholm Skrubbe, filosofie doktor i Konstvetenskap vid Stockholms universitet, som i sin avhandling Skulptur i folkhemmet, bland annat berörde reaktionerna kring offentlig gestaltning. Hon menar att Sverige har en god tradition vad gäller offentlig konst och gestaltning och ända sedan 1930-talet har det funnits institutionellt stöd. I det socialdemokratiska Sverige fanns krav på sociala reformer och offentlig konst sågs som den kulturella motsvarigheten. Konstnärer och arkitekter skulle naturligtvis vara med i det kollektiva samhällsbyggandet. I sann modernistisk anda drabbade sedan företrädare för den föreställande konsten samman med abstrakta förespråkare, men samtalet hölls vanligen inom konstens arena och kom inte att genast handla om finansiering.


–Det är ett stort glapp mellan konstvärlden och övriga medborgare i dag, vilket är underligt eftersom tillgången på bildning är betydligt större. Kanske beror det på devalveringen av det kulturella kapitalet till förmån för det finansiella. Kulturarbetare har helt enkelt inte samma status som säg en läkare eller en lärare, därför är det okej att klampa in på deras område.


–Sedan finns ett slags feltänk om att det demokratiska offentliga rummet måste vara ett resultat av konsensus för att kunna tillvarata allas intressen. Istället för att verka för divergerade uttryck som på så sätt speglar samhällets och människornas olikheter. Det skulle bli betydligt mer spännande, säger Jessica Sjöholm Skrubbe.


Finns det någon gemensam nämnare för den offentliga utsmyckning som orsakat raseri?


–Vissa verk, som Marianne Lindberg De Geers kvinnoskulptur Jag tänker på mig själv, kan jag inte låta bli att tänka på ur ett historiskt perspektiv. Dessa realistiska kvinnokroppar bryter så starkt med den idealistiska traditionen av nakna kvinnor i brons, att det blir ett brott med vissa betraktares egna föreställningar om vad man får visa. Det finns en stark föreställning om det offentliga rummet. Det tillhör förvisso alla, men måste det tilltala samtliga?



Den offentliga konsten har historiskt varit en manlig domän, skulptörerna var män och det var deras bröder som satt i beslutsfattande positioner. Sjöholm Skrubbe talar om skillnad i representation, där män avbildats som byster och kvinnor nakna i helfigur, som ett utslag av just skev könsbalans. Men samtidigt som kvinnor under 1970-talet släpptes in på den offentliga arenan, blev den inte längre lika intressant att sysselsätta sig med. Det handlade allt oftare om dekorativ utsmyckning i miljonprogramsområden, istället för bombastiska skulpturer i städernas centrum.


Nåja, för Varaborna gäller nu att förlika sig med den ilskna färgen och inspireras av rymdstenarna på taket. Och Katharina Grosse, som sitter bekvämt på trappan utanför Vara stationshus och äter glass samtidigt som hon begrundar sin skapelse är nöjd, även om hon förundras över det förakt som bevisligen finns mot konstnärer.


–Jag skulle aldrig ifrågasätta en rörmokares yrkesskicklighet, men konstnärer som tillbringat många år på ansedda högskolor kan man utan förbehåll ifrågasätta om de vet vad de gör. Det är intressant, konstaterar hon. Och avslutar med att hon aldrig någonsin skulle skapa ett verk för att provocera.


Men nu hinner vi inte prata mer. Plaketten med information om verket har blivit felgraverad. Blue orange heter verket, varken mer eller mindre och att ändra namnet är inte aktuellt.


Vara har fått sin märkesbyggnad och debatten kommer att fortsätta, ”som skitsnack bakom politikernas rygg” tror Henric Dahlin, medan trenden över världen är tydlig. I ögonfallande byggnader anses identitetsskapande. Och det omtalade är lättare att kapitalisera på än bortglömd skönhet och småstadslunk."

Jag har också läst om turerna kring Blue Orange i två uppsatser


Liza Jernberg,

Konsten att/som vara i Vara: En diskursteoretisk studie av offentlig konst, motstånd och identitet

Södertörns högskola, Institutionen för historia och samtidsstudier, Etnologi. 2018  ladda ned pdf    


och


Anna Svensson
Kulturkrock
En studie om den estetiskt tilltalande utformningen av byggnader som konstverk och kulturell planering, Blekinge Tekniska Högskola 2013 
ladda ned pdf



Diskussionen handlar i grunden om man har en känsla av obekvämhet eller inte inför projeket The Blue Orange. En intessant omständighet är att författaren till Kulturkrock (2013) återkommer som en av de intervjuvade i Konsten att/som vara i Vara.      

Det motstånd som manifesterades i facebook-gruppen "Rädda Vara stationshus", för övrigt initierad av Anna Svensson, ebbade ut efter invigningen av konstverket. Och själva exteriören, den blå apelsinen, är inte längre något man ondgör sig över, det finns ju där nu, och man vänjer sig, så gamla problem går och nya kommer till. Och nu är det ordningsfrågan som engagerar medborgarna...

senaste nytt

en god nyhet

är att exteriören, d.v.s. konstverket inte har utsatts för skadegörelse


den dåliga nyheten

är, liksom för många andra obevakade kollektiva rum, att invändigt har vänthallen besökare som inte har vett att bete sig


Vara stationshus är inget undantag, här är statusen som konstverk utan betydelse, här gäller snarare att det finns en uppvärmd lokal i ett obevakat hus.


Ett tryggt och välkomnande resecentrum

föranlett av 

- Ett tryggt stationshus är bemannat till långt in på kvällarna i form av ett café eller liknande. En övervakningskameror skulle göra att lokalerna får vara ifred för vandalism. Väktare låser stationshuset inför natten.


- toaletterna på stationshuset är stängda på grund av omfattande skadegörelse och nedskräpning.


- Hur kan man i vara kommun som skryter om sitt blåa jädrans påkostade stationshus och vi som god skattebetalare betalar en stor summa för denna kultur låta detta resecentrum se ut som ett jädrans knarkkvarter inuti !!!!
Skulle inte som resenär gå in i denna misär och vänta på ngt tåg eller buss!!!
Man får ju skämmas för detta spektakel!!
En skattebetalare i vara kommun


SVAR:

Det finns en pågående dialog både mellan polis och kommun och inom den kommunala förvaltningen om hur en tryggare inomhusmiljö ska kunna skapas i vårt Stationshus. Medveten om att resecentrum i alla kommuner i olika utsträckning omfattas av både upplevd och faktisk otrygghetsproblematik så är det vårt ansvar att göra vad vi kan för att skapa ett resecentrum som faktiskt kan utgöra både en mötesplats och en välkomnande entré till Vara. Viktigt att lägga till här är dock att beslutet att upplåta den exteriöra restaureringen till ett konstverk var ett samarbete mellan Vara kommun, Trafikverket och Statens konstråd. En central del i det samarbetet var inte bara att dela på kostnader utifrån olika perspektiv utan också att tillgänglighetsanpassa perrongen för att säkra även framtida tågstopp i Vara, en förutsättning för inpendling via kollektivtrafik till Vara. Vidare har konstverket som sådant lockat många besökare till Vara. Det gynnar den lokala handeln och den grundläggande samhällsservicen för alla som bor, besöker och verkar i Vara kommun. Men oavsett, du har helt rätt i att mer behöver göras för att stärka funktionen som resecentrum och mötesplats. //Johanna Forslund Kullander, Näringslivschef och Joakim Halaby, Fastighetschef

se Bättre Vara

Några källor och länkar


Statens Kulturråd

Katharina Grosse and Lotta Mossum about The Blue Orange in Vara i 30 minuters samtal på YouTube


Digitaltmuseum

https://digitaltmuseum.se/021018104671/foto-av-stationshus-sedd-fran-bangard


Aleksandr Rodchenko: Pure Color, 1921

© www.enflo.one  - Sidan uppdaterad 23 januari 2020