2025 fortsättning färglära 2 >>

LÄNKAR

Pehr Sällström >

NE: Färglära, principer som vid olika tider utformats för färgernas användning som uttryck och utsmyckning – ”estetisk färgverkan”.

Färgläran beskriver de enskilda färgernas karaktär och effekt, men framför allt deras verkningar tillsammans. Omdömen om balans och harmoni mellan färger förekommer hos antika författare. Leonardo da Vinci gjorde iakttagelser om färgen i naturen, och han liksom bl.a. Dürer rekommenderade harmoniska och illusionsskapande färgsammansättningar för måleriet. I utbildningsarbetet vid konstakademierna under 1600- och 1700-talen samlades råd och rön om färgernas effekt och samverkan. Goethe torde vara den förste som systematiskt studerade hur färgerna verkade i seendet, i medveten opposition till Newtons fysiska färgsystem. Goethes ”Färglära” uppställer de kulörta färgerna gult, orange, rött, violett, blått och grönt som grundfärger i en färgtonkrets; han visade också att två rena färgtoner intill varandra (simultankontrast) kunde öka varandras intensitet och bilda nya effekter. Under 1800-talet utvecklades färgläran genom bl.a. Delacroix, som uppställde färgtriangeln gult–blått–rött som grundanslag och identifierade den starkaste simultankontrasten hos komplementärfärgerna (t.ex. gult/indigo, rött/grönt). Intryck från fysikens färglära hos bl.a. Helmholtz och Chevreul samspelade med målarnas färgiakttagelser. Den kromatiska (kulörta) skalan avfärgtoner(kulörtoner) och deras undervarianternyansernaskildes principiellt frånvalörernaav ljus och mörker (från svart till vitt), vilka också fungerar i kombination med färgskalan så att ett närmast ändlöst antal olika färger (nyans+valör) kan bestämmas. Man urskilde hur färgtonernas klang sammanhänger med valörläget (varje ton har sin högsta klang i en bestämd ljushetsgrad) – men också hur mycket färgstoff som ingår (mer stoff, pigment, än som krävs för maximal klang –mättnad– ger dov ton, mindre mängd ger matt verkan). I tidigt modernistiskt måleri (Hölzel, Kandinsky) och framför allt vid Bauhaus-skolan i Weimar (Itten, Klee, den senare Kandinsky) bedrevs systematisk utveckling av färgläran med bl.a. avancerade och skiftandefärgharmonier, vilka fortfarande ofta spelar roll i design och bildkonst.

Jämför  Färgsystem illustreras vanligen med geometriska modeller, färgkroppar, färgkretsar (ofta cirklar), färgskalor och olika plana snitt genom färgkroppen. Vidare är många färgsystem försedda med färgatlaser, där ett stort antal färgprover har ordnats efter färgsystemets principer. Det finns olika principer till grund för uppdelning i olika färgsystem. Se även färglära.

En princip är färgernas anordnande efter ljushet mellan den ljusaste färgen vitt och den mörkaste färgen svart, varvid de kulörta färgerna gul, rött etc. ordnas på en skala dem emellan. Redan antikens filosofer försökte bringa ordning i färgvärlden på detta sätt, men upptäckte snart att denna princip inte ensam kan ligga till grund för ett färgsystem, eftersom flera färger (t.ex. vissa nyanser av rött och grönt) är lika ljusa. Det har visat sig att ett färgsystem måste ha minst tre dimensioner.

Likhetsprincipen innebär att färgsystemet byggs upp på i vilken grad de olika färgerna liknar vissa utvalda primärfärger (grundfärger), och i vilken mån de skiljer sig därifrån. De flesta färgsystem har t.ex. en gul primärfärg. Orange, brunt och lövgrönt som alla i någon mån liknar gult placeras då närmare gult i systemet, medan t.ex. blått, svart eller lila som på intet sätt liknar gult placeras på stort avstånd därifrån.

Distinktionen mellankulört – okulört kan också vara grund för färgsystem. I de flesta färgsystem ordnas de okulörta, neutrala färgerna på en skala mellan svart över alla olika neutralgrå till vitt. De mest kulörta färgerna, gult, orange, rött, lila, blått etc. och alla deras mellanlägen ordnas i en sluten krets. Mellan de neutrala färgerna och de mest kulörta placeras alla mellanfärger (brunt, tegelrött, gråblått, mossgrönt etc.) efter hur starkt de kulörta egenskaperna framträder (kulörthet, kulörstyrka, färgstyrka, mättnad).

Likafördelningsprincipen för färgsystem kan enklast illustreras med en geometrisk modell (färgkropp). I ett likafördelat färgsystem innebär ett visst avstånd mellan två färger i färgkroppen alltid lika stor skillnad mellan färgerna. Det färgsystem som mest konsekvent har försökt genomföra denna princip är det amerikanska OSA-UCS (Optical Society of American Uniform Color Scales).

Kulörtonprincipen bygger på att färgerna naturligt grupperas efter likhet i kulörton, också uttryckt så att färgerna är ”ton-i-ton”. En viss brun färg kan t.ex. var kulörtonlik med en viss orange färg medan den i jämförelse med en annan kan verka rödaktigare eller gulaktigare. I NCS (Natural Color System) beskrivs denna princip så att två färger kan ha samma proportioner mellan sina kulörta elementaregenskaper, oavsett hur starkt dessa framträder.

Estetiska kriterier kan ligga till grund för färgsystem. I många färgsystem är färgkretsen organiserad så att om man drar en linje från en viss kulört färg genom en punkt i centrum skall man på motsvarande sida i färgkretsen påträffa dess komplementfärg. En så organiserad färgkrets anses underlätta uppsökandet av harmoniska färgkombinationer. Den som gått längst i hävdandet av denna princip är Johannes Itten, som anser att om man lägger in trianglar, kvadrater och andra geometriska figurer i en på rätt sätt organiserad färgcirkel kan man automatiskt finna harmoniska kombinationer av mellan tre och sex olika färger.

En mycket viktig princip i uppbyggandet av ett färgsystem är om och i hur hög grad det skall vara perceptivt, dvs. endast referera till färgegenskaper och -relationer som direkt kan iakttas av det mänskliga ögat och som de flesta iakttagare är överens om. Det svenska NCS är det som mest konsekvent har velat hävda denna princip. Denna utesluter alla referenser till egenskaper hos den färgade ytan som endast kan undersökas med mätinstrument. Vidare får man inte referera till vilka färgämnen som används vid framställningen av provet. Se även färgperception. De flesta övriga färgsystem tillämpar inte denna princip konsekvent. Det mest använda, det amerikanska Munsellsystemet är i viss mån perceptivt, men definierar inte färgernas egenskaper så noga, så att det kan användas utan färgprover.

Att hävda den perceptiva principen är speciellt viktigt eftersom en yta som utsänder en strålning med en viss bestämd spektralsammansättning inte alltid ger upphov till samma percepierade färg.

Andra färgsystem som har eller har haft stor betydelse är det tyska DIN-systemet, Ostwalds färgsystem, Tryggve Johanssons Det naturliga färgsystemet (numera ersatt av NCS) samt det ungerska Coloroid.

Det äldsta fullständiga färgsystemet utformades av den finländske prästen och filosofen Sigfrid A. Forsius år 1611, och hade en färgkropp i form av ett klot som rymde alla färger. Det var uppbyggt helt och hållet perceptivt, och i mycket likt NCS. Det enda som saknades var en metrik, dvs. en princip som angav exakt var inom klotet en viss färg skulle placeras.

System för färgblandning är i egentlig mening inga färgsystem eftersom de inte beskriver hur färgerna ser ut utan endast hur de komponeras av ett litet antal primärstimuli. Se vidare färgblandning och färgtryck.

2024 - Borås högskola   Färglära 1 -      KURSPLAN     med  NCS – Natural Colour System ®

Grunderna inom färglära:
 Introduktion till olika färgsystem   Introduktion till kulturella aspekter på färg   Begrepp och metoder för praktisk tillämpning av färglära i gestaltande syfte   Praktiska tillämpningningar av färgblandning baserat på kursens teori och metoder

Övningsuppgifter
1. färgers kulturella aspekter,  2. olika färgsystems praktiska användning  3. färgkonstrasters verkan  4. färgartikulation och transponering  5. praktiska färgblandning utifrån givna uppgifter  6. analysera egna färgsättningar   

7. sammanställa och kommunicera en grundläggande litteraturstudie om färglära 

Måla en gråskala och montera den.
Från målat färgprov till urval
• Måla jämt och täckande, med utvald gouachefärg.
• Måla alltid ytorna större än de mått som de färdiga färgproverna ska ha.
Färdigt mått, anges i varje uppgift.
• Bedöm torra färgprover.
• Klipp noga, rakt, till färdigt mått.
• Välj ut färgprover och placera dem i färgskalan.
• Behöver nyansen på ett färgprov justeras, måla ett nytt färgprov!
Montera färgprover efter hand
• Utklippta, torra färgprover, monteras dvs. limmas, på neutralt vitt A4 papper. Papper
och färgprover, ska förbli släta när de monterats.
• Färgprover i färgskalor, monteras alltid tätt ihop. Pappret ska inte synas mellan
färgproverna.
• Skriv på varje blad: Färguppgiftens nummer och namn.
• Förvara i plastfickor, i en pärm.
Färguppgifter 1–5 = 1,2,3,4, och 5
Färguppgift 1 Tubfärger
Måla upp färgprover, 3 x 3 cm från alla färgtuber. Montera proverna, en bit ifrån varandra
Skriv färgens namn, nummer och fabrikat.
Följ: Spectrum yellow, Flame red, Magenta, Ultramarin blue, Primary blue, Viridian, Jet
Black och Permanent White.
I kommande Färguppgifter 2,3,4 och 5 målas färgskalor.
Färguppgift 2 Ljushetsskala – gråskala
Vit + svart färgblandning.
Färgprover: Färdigt mått: 6x3 cm. Måla större ytor, torka och klipp till färdigt mått.
Måla en skala 11 jämna steg, från vit till svart. Skalan börjar med helt vit upptill och slutar
med helt svart nedtill. Där emellan blandas svart och vit, i nio olika grå steg = totalt 11 steg.
Mellan varje steg, ska skillnaderna i ljushet, för ögat uppfattas vara lika stora. Det sjätte
steget, mitt i skalan ska uppfattas som medelgrå, dvs. för ögat synas innehålla lika mycket
vitt som svart. (Motsvarar NCS S 5000-N). Var uppmärksam - färgerna förändras när de
torkar!
Lägg färgerna intill varandra till en gråskala, lite omlott. Det vita papperet ska inte synas
mellan färgproverna. Välj, flytta om, måla om... tills mittprovet är mellangrått och hela
gråskalan har jämna steg.