1900-talets duchamptråd spinner bara på, ty det råder en änd- och andlös Duchampfeber i svenskt konstliv

Jag tar hjälp av PER ENFLO som kan det här med SCHACK. Texten nedan skriver han åt mig fredagen 29 november 2019:

Duchamp var hela sitt liv passionerat intresserad av schack. Han var också en schackspelare på hög nivå - medlem i det franska olympiska laget, tre gånger Paris-mästare i schack etc. Med tanke på hans mycket stora inflytande på postmodern konst är det intressant att ta del av hans tankar om schack och ta del av schackvärldens uppfattning av honom.

Duchamp: Alla schackspelare är konstnärer, men alla konstnärer är inte schackspelare. Schack har väl litet att göra med matematik. Jag har inte mycket talang för matematik, men jag har så mycket som behövs för schack.

Kommentar: För att kommentera detta kan man titta på hur schackspelet utvecklades till nya nivåer under 1800-talets senare hälft. Världens starkaste spelare under 1880-talet hette Tarrasch (läkare till yrket). Han bildade skola med sina nya teorier om hur goda ställningar skulle se ut, och hur de skulle utnyttjas för att leda till vinst. 1894 förlorade Tarrasch mot Emanuel Lasker, som förblev världsmästare till 1921. Lasker var en av de få framstående schackspelare, som gjorde en vetenskaplig insats inom matematik (algebra). Det finns många citat av honom. På frågan, Hur länge har ni hållit på med spelet? skall han ha svarat: Spelet? Schack är en konst, den högsta och finaste. De andra (konsterna) har hittills bara överskattats. Den odogmatiske Lasker bildade - i motsats till Tarrasch - inte någon skola. En av hans många talanger var psykologisk. När han hamnat i underläge kunde han ofta komplicera spelet med överraskande drag och på detta vis lura motståndaren att göra misstag. ”Schack är en strid” är ett annat Lasker-citat. 1921 förlorade Lasker världsmästartiteln till kubanen Capablanca, ”alla tiders schackvirtuos”. Laskers kommentar: Det finns många framstående schackspelare, men bara ett schackgeni: Capablanca.
1922 deltog Duchamp i en av Capablancas simultanschack-turneringar: Capablanca spelade samtidigt 21 olika partier mot olika motståndare (som alltså var och en fick 21 gånger så lång betänketid som Capablanca). Duchamp förlorade sitt parti.

Efter förlusten mot Capablanca satsade Duchamp hårt på att bli bättre i schack. Nya ideer hade kommit, ideer som bröt med Tarrasch’s ideer om vilka ställningar man skulle eftersträva. Det var Nimzowitsch, som menade att man skulle kontrollera schackbrädets centrum utifrån, det var Reti, som genom att ge vit-spelaren en lugnare öppning gav denne ökade möjligheter etc. Det ”hypermoderna” sättet att spela schack hade gjort sitt intåg, och hade till en början stora framgångar. Duchamp var med i denna utveckling, han spelade ofta ”Nimzo-Indiskt” och ”Aljechins försvar” och 1925 låg han vid turneringens början väl till för att bli fransk mästare. Genom en mindre lyckosam avslutning slutade han på sjätte plats.

Det officiella målet för en schackspelare är bara att vinna över en motståndare. Men är det så enkelt? I schackspelets historia har olika strategier, hur man ska spela, vuxit fram, olika spelstilar har utvecklats, det har skrivits böcker om olika spelöppningar etc.
Och ändå - om man bara kan räkna tillräckligt långt i förväg - så kan man i princip spela ”fulländat”, även om det kan finnas mer än ett sätt att spela fulländat. Och detta kan de moderna datorerna göra bättre än människor. 1997 vann för första gången datorprogrammet ”deep blue” över världsmästaren Kasparov. Och en ny princip, som bara har några år på nacken - att låta datorerna lära sig av sina misstag - har visat sig ännu effektivare. Så genom att låta en stor dator spela många miljoner schackpartier mot sig själv under loppet av några timmar, så blir datorn en bättre schackspelare även än förbättringar av ”deep blue”.
Hur ska man förhålla sig till denna utveckling? Ett förhållningssätt är att säga: schackspelet har blivit ointressant. Det som tagit hundratals år att utveckla av skarpsinniga människor, kan datorn göra mycket bättre genom att bara öva sig några timmar.
Ett annat förhållningssätt är att tänka så här: Låt oss acceptera alla de begränsingar som en människa har, när det gäller att göra komplicerade men i princip triviala uträkningar. Givet dessa begränsningar, hur långt går det att komma,  genom att utveckla intuition för vilka schackställningar som är bra, genom att lära känna sina motståndares svagheter och styrkor etc.

Det senare förhållningssättet är det, som vi upplever idag - med schackklubbar, schackturneringar etc.
Genom den geniale Paul Morphy utvecklades schackspelet till en ny nivå i mitten av 1800-talet. Det har frågats: Hur skulle Morphy ha klarat sig mot dagens schackspelare? Ett av svaren har varit motfrågan: Skulle Gustav II Adolfs fältherresnille räcka till för att erövra Europa idag?

Det är frestande att spekulera i vad som låg bakom Duchamp’s mycket olika känsla för å ena sidan konst, å andra sidan schack. I traditionell konst var han vid 1920-talets början redan ett erkänt namn, han var också en av de tidiga dadaisterna, som - redan i synen på meningen och syftet med konst - hade brutit upp från traditionella synsätt. I en intervju ger han intrycket att vara något uttråkad av att ägna sig åt traditionellt måleri. Varför? Kanske saknade han, till skillnad från ex. Picasso, förmågan att se, vilka oändliga nya möjligheter, som fanns att utveckla detta. I schack var det ju uppenbart att han hade mycket att lära, varje förlustparti var ju en påminnelse om detta.
Men om man saknar förmågan att utveckla den befintliga konsten vidare, vad ska man då hitta på? Ja, man kan ju alltid måla mustasch på Mona Lisa.