figurativt

figurativt


den nya sakligheten >>


NE - Benämningen nya sakligheten slog igenom efter en utställning av tysk samtidskonst som under titeln ”Neue Sachlichkeit” visades i Mannheim 1925. Man avsåg därmed den riktning inom 1920-talets konst som i reaktion mot det föregående decenniets experimentella modernism anknöt till klassiska ideal: realistisk rumsgestaltning och figurteckning, en lineär och plastisk stil med noggrant redovisade detaljer och klara, skarpt avgränsade färger, vilka kunde få en lack- eller emaljartad lyster. Betonandet av tingligheten i förening med åsidosättande av atmosfäriska verkningsmedel ledde ibland till en överstegring av verklighetsåtergivningen, till en ”frusen verklighet”, som givits benämningen ”magisk realism” och kan påminna om det italienska ”pittura metafisica” hos t.ex. Chirico. Dominerande motiv i Tyskland var stilleben, porträtt, landskap och stadsbilder.

Typiska företrädare för den tyska nysakligheten var målarna Alexander Kanoldt, Christian Schad och Georg Schrimpf samt tecknaren och grafikern Karl Hubbuch. Till riktningen brukar också Otto Dix och George Grosz räknas. Till skillnad från den emotionellt svala, ibland romantiserade verklighetsskildringen hos flertalet representanter för den nya sakligheten var de båda sistnämnda socialt engagerade samhällskritiker och moralister, vilkas tillspetsade sanningsträvan ofta närmar sig det groteska eller karikatyrmässiga, och som för fram ett aggressivt antimilitaristiskt och antiklerikalt budskap.

Den nya sakligheten i Sverige påverkades i viss mån av den tyska, men viktigare var impulserna från empirens och biedermeiertidens måleri, inte minst det danska guldåldersmåleriet. En betydelsefull inspirationskälla var också den italienska förrenässansens, 1300-talets, måleri. Som riktningens svenska programmålning kan man betrakta Arvid Fougstedts ”David i Ingres ateljé”, utförd 1918, innan den nya sakligheten ännu fått sitt namn. Målningens titel anger de viktigaste inspirationskällorna; David och Ingres hade på 1910-talet ”återupptäckts”. Klarheten, linjeskärpan och plasticiteten i deras måleri parades hos Fougstedt med den rofyllda intimiteten hos målare som Eckersberg och Købke. År 1922 visades på Liljevalchs konsthall en utställning över danskt guldåldersmåleri som ytterligare bidrog till att öka intresset för dessa förebilder.

Borgerliga interiörer med helfigursporträtt, ofta av hustru och barn, utgjorde ett viktigt motiv hos Fougstedt. Samma ämnessfär bearbetade Otte Sköld, men bland hans verk intar också stilleben en viktig plats, liksom utsikter över parisiska hustak och interiörer från parisiska danskaféer. Koncentrationen på detaljer, liksom manipulerandet med perspektiv och proportioner hos Sköld, visar likheter med naivismen, och 1910-talsnaivister som Gideon Börje och Eric Hallström kom att under några år på 1920-talet måla i den nya saklighetens anda. Även intimister som Axel Nilsson, Fritiof Schüldt och Gunnar Svensson påverkades av riktningen, och Oskar Bergman kom livet ut att företräda dess ideal i sina detaljrika, naiviserande och romantiska landskap. Också Emil Johanson-Thor räknas till den nya sakligheten med sina landskap i olja och grafik. Andra grafiker som kan sägas företräda riktningen är Axel Fridell (även som målare) och Harald Sallberg.





kvinnor

Claude Raguet Hirst (>>)  A Gentleman’s Table >>


män




DÄREMELLAN som en glidande skala mellan föreställande och abstrakt

non figurativt