Uppgift1

lena enflo


Uppgift 1 Tre nedslag i konsthistorien 2019-11-06


VISUALISERING AV EN LEVANDE KROPP

Donatellos "David" c. 1430-40, Brons, höjd 158 cm, Museo Nazionale del Bargello, Florens, Italien


KLICKA PÅ BILDERNA så visas de STORA   Bildernas ursprung 

Här är en bronsskulptur av en ung man, en spenslig tonåring, drygt en och en halv meter lång. Han står rak och stolt med blicken ned mot marken. Han har en ungdomlig aura av medvetenhet och styrka, elegant med en lätt lekfull nonchalans. Och det vilar även något oskuldsfullt förpubertalt över hans gestalt.


Han står i en välbalanserad kontrapost med vänsterfot vilande framåtlutad på ett avhugget huvud i praktfull hjälm med en utsmyckning i form av en örnvinge. Fjädervingen följer ynglingens högerben uppåt, som i en smekning. Han är naken sånär som på sandalstövletter och en käck jägarhatt. Hatten har ett smalt brätte som viker uppåt och runt kullen slingrar sig en krans av lagerblad. Gossens gyllene hår ligger i tjocka lockar ned mot de finlemmade axlarna och fortsätter ned mot skåran mellan de tunna utstickande skulderbladen.


Man förstår att det rör sig om en seger och ett nederlag; det osannolika att en väldig kämpe blivit nedslagen av en naken pojke med smala armar. Vänstra handen greppar en sten, handryggen ligger stödd mot vänster höft och i högerhanden ett svärd som når ända från marken upp till midjan.


Han heter DAVID.


David är en av centralgestalterna i Gamla Testamentet, levde på 1000-talet f. Kr. och beskrivs i Första Samuelsboken som en mångfacetterad mångbegåvad ledare för det israeliska folket. Det avhuggna huvudet är Goliats. I Bibeln berättas hur David utmanar filistén och krigaren Goliat. Han var ”sex alnar och ett kvarter lång" nära 3 meter, med ett kopparpansar på sig som vägde 5 000 siklar (cirka 50 kg) och försedd med ett kopparspjut vars skaft liknade en vävbom och själva spetsen på spjutet var av järn och vägde 600 siklar c. 6 kg. David tog sin slägga och stenar, svingade en sten som slog Goliat till marken, och halshögg sen honom med hans eget svärd. Davids seger var ett bevis på att han var utvald av Gud. David är ett banbrytande och provocerande konstverk; dessbättre hade Donatello den florentinska bankirfamiljen Medicis beskydd. Florens låg i ständig fejd med de andra italienska städerna och efter en seger över Milano blev Donatellos David symbol för Florens som triumferar över Milano, Goliat.


Ytterligare tolkningar har associerat till Hermes/Merkurius, gudarnas budbärare och handelns och köpmännens beskyddare då beställningen gjordes av bankir Cosimo di Medici i Florens, tidens viktigaste handelsstad. En mindre långsökt association är att hattens lagerkrans - en symbol för det ädla i vid bemärkelse - pekar på David som sångare och musiker. David har även har tillskrivits ett stort antal klassiska dikter, essäer och psalmer. Redan under antiken gavs det ut lärdoms- och segerkransar av lager.


Det lyser om Donatellos David, från bronsen men framförallt från hans individuella utstrålning. Han liknar ingenting vi tidigare sett i konsthistorien.

Skulptören heter Donato di Niccolò di Betto Bardi, känd under namnet Donatello. Han levde på 1400-talet ( en långt liv, närmare 80 år) i Florens och är en av de konstnärer (av många t.o.m. betraktad som den mest inflytelserika) som utvecklade den epok som vi kallar ungrenässansen, ”quattrocentro” på italienska, som präglat så mycket i den västerländska konsttraditionen. Han har också kallats det första "ensamma geniet" bland renässanskonstnärerna. Som person lär han ha varit artig, älskvärd och vänsäll, ointresserad av sin egen välfärd - han hade sin börs hängande i ateljétaket, öppen för den som behövde stärka sin kassa, allt enligt Giorgio Vasari som också lovprisar Donatellos yrkesskicklighet (Berömda renässanskonstnärers liv, 1515).


Han arbetade målmedvetet, färdigställde verken i avtalad tid och gjorde t.o.m. mer än han utlovat. Som ung var Donatello biträde åt Ghiberti, och han besökte Rom tillsammans med Brunelleschi där han studerade lämningarna av den antika konsten, men han imiterade inte det han såg utan gjorde sitt eget; han hör till de stora nydanarna. Donatellos stil utmärks av en energisk realism med monumental hållning, kraftfull plastisk form och skarpsynt människoskildring. Några av hans främsta arbeten är t.ex. St. Georg, Job, David, riddarstatyn Gattamelata (som Donatello gjorde under sin nära 10 åriga vistelse i Padua på 1450-talet) en staty som utan att egentligen vara påverkad av antika förebilder har klassisk storhet och jämvikt.

 

"Donatello (ca 1386–1466) är den mest mångsidiga skulptören under ungrenässansen. Han arbetade inom skulpturens samtliga delområden. Han gjorde reliefer, skulpturer som var delar av en arkitektonisk helhet, träskulpturer och monumentalverk. Han hade en exceptionell förmåga att för varje specifikt motiv hitta en optimalt lämpad teknik och stil. Den segerrika David står med foten vilande på Goliats avhuggna huvud, men han ter sig mer som en gestalt medveten om sin dragningskraft än som en hjälte. Den florentinska ädling som beställt verket uppskattade sannolikt naken manlig skönhet även i andra bemärkelser än rent estetiska. Statyns erotiska utstrålning framhävs även av örnvingen som pekar upp ur marken och vidrör insidan av Davids lår. I likhet med andra aspekter och fenomen förknippade med antikens kultur fick även homosexualiteten ett uppsving under renässansen. Flera betydande konstnärer, bl.a. Donatello, var homosexuella, trots att lagen och kyrkan i princip förbjöd detta."

> Citat från Rummet, bilder, idéernas värld   se https://tinyurl.com/y66yb7qs



att lära av de gamla mästarna 3 min. video

Jenny Saville reveals the process behind her new self-portrait, painted in response to Rembrandt’s masterpiece Self-Portrait with Two Circles, for an exhibition at Gagosian London. She details the extensive influence Rembrandt has had on her painting practice.


Ett ovanligt livsöde


Rembrandts liv (1606-1669) är händelserikt och väldokumenterat.

Låt oss besöka The National Gallery i London på webben och ta del av deras konstnärsbiografi över Rembrandt,

se www.nationalgallery.org.uk/artists/rembrandt (här i min fria översätt.)

 

Rembrandt Harmenszoon van Rijn föddes i Leiden i Nederländerna 1606. Hans far var en mjölnare som var tillräckligt välbärgad för att skicka sonen till stadens Latinskola. Vid 14 års ålder började Rembrandt studera vid det berömda universitetet i Leiden (ovanligt för en mjölnares son), men det akademiska livet passade inte honom. Efter några månader slutade han för att börja som målarlärling.

 

Leiden erbjöd inte mycket för en konstnär och efter tre år hos en lokal målare åkte Rembrandt till Amsterdam 1624 för att en kort period få studera med Pieter Lastman. Han flyttade sedan tillbaka till Leiden och startade eget som målare och delade en studio med Jan Lievens. Det var inte förmånliga villkor för konstnärer att arbeta i. Efter den protestantiska reformationen gav de lokala kyrkorna inte längre konstnärer några uppdrag som den katolska kyrkan gjorde i andra länder. En följd av detta var att konstnärer måste förlita sig på uppdrag från privatpersoner. Rembrandt började snabbt göra sig ett namn som målare av historiska ämnen. Istället för att resa till Italien och studera den italienska konsten, vilket var vanligt var för unga konstnärer vid den här tiden, kände Rembrandt att han kunde lära allt han behövde hemma i sitt eget land.

SASKIA I HATT Teckning med silverstift 18,5×10,7 cm

Amsterdam och äktenskap


Omkring 1631 flyttade Rembrandt till Amsterdam, den mest framgångsrika hamnstad i norra Europa, "fylld av köpmän från alla länder" och där erbjöds en ung och framgångsrik konstnär långt fler möjligheter än i sömniga, dåsiga Leiden.

 

     Rembrandt inkvarterade sig i huset hos en konsthandlare, Hendrick van Uylenburgh. Där träffade han sin hyresvärds unga kusin Saskia. De gifte sig 1634. De många målningarna och teckningarna av henne antyder att de två var mycket lyckligt gifta. 1636 födde Saskia deras första son, Rumbartus. Han dog efter bara två veckor. Under de kommande fyra åren föddes ytterligare två barn som dog inom ett par månader.


Professionellt gick Rembrandt från klarhet till klarhet.

De mest prominenta familjerna och föreningar och gillen i staden beställde målningar. Förutom porträtt gjorde han barockhistoriska målningar.


Kassaflödet var ibland ett problem - och Rembrandts kassa flödade ganska fritt. Han var en tvångsköpare av konst och en samlare av alla slags antikviteter, rekvisita och vapen som skulle användas i målningar. Saskias familj anklagade honom för att ha förslösat hennes förmögenhet.


Men Rembrandt var den mest berömda konstnären i staden.


Vad skulle kunna gå fel?


BILDEN visar SASKIA I HATT

Teckning med silverstift 18,5×10,7 cm. ”Porträtt av min hustru vid 21 års ålder, tre dagar efter. vårt bröllop, den 8 juni 1633”

Officiell vigsel först 22/6 1634

Fortsatt framgång


1639 flyttade Rembrandt och Saskia in i ett större hus, bredvid sin gamla vän van Uylenburgh. Han skissade oavbrutet - människor på gatan, tiggare, cirkusar, kvinnor, barn och Saskia. Hans målning påverkades av utvecklingen inom italiensk konst som nådde Nederländerna via tryck, och via hans mer resande kollegor. Många av hans samtida hade börjat experimentera med den dramatiska användningen av belysning utvecklad av Caravaggio. Påverkan från Caravaggio framgår av Rembrandts verk från 1630-talet. Han utvecklade ett nytt sätt att beskriva ansikten med mönster av ljus och skugga, snarare än att bara lysa upp ena sidan och skugga den andra. Skuggorna runt ögonen på hans porträtt, vilket gör det svårt att läsa ett exakt uttryck ger hans dukar det där extra, ett levande tankfullt sinne bakom anletsdragen.

 

1641 föddes ett fjärde barn, Titus, och det överlevde. Men Saskia var dålig efter förlossningen och på Rembrandts alla ritningar av henne ser vi henne trött och sängliggande. 1642 upprättade Saskia sitt testamente med Rembrandt och Titus som förmånstagare till hennes förmögenhet; Rembrandts andel skulle gå förlorad om han gifte om sig. Hon dog kort efter, endast 30 år, troligen i pest eller av tuberkulos.

 

Familjelivets besvärligheter

(här lämnar vi the National Gallery som vid en närmare granskning tycks mig väl summarisk för att begripligt redogöra för denna period i Rembrandts liv. Nedan följer istället ett sammandrag av sidorna 25-29 i Jaap Boltens Rembrandt (sv. översättning från 1978)

En änka, Geertje Dircx, anställdes för att passa Titus redan medan Saskia levde, och åren efter Saskias död levde Rembrandt och Geertje i ett äktenskapsliknande förhållande till synes lugnt och fridfullt till 1646. Då kom Hendrickje Stoffelsdochter Jegher som hjälp i det stora hushållet. Ett triangel-drama uppstår med många rättsliga turer som pågår i 3 år. Den unga Hendrickje blir kvar i hushållet och Geertje hamnar till slut på kvinnofängelse i nära 5 år. Att denna affär kommit att diskuteras ingående beror enligt Bolten dels på vad den avslöjar om Rembrandt: att han var hård och oböjlig mot personer som han inte längre hade behov av. Och en andra anledning är den mytbildning som uppstår kring en konstnärs personliga liv och hans konstverk, och hur hopblandning och detaljer kan komma att spela stor för eftervärldens omdöme. Rembrandt och Hendrickje kom att leva ihop i 17 år. Hon förekommer i många målningar och kan ha varit modellen på tavlan 


Badande kvinna - olja på pannå 62×47 cm, 1654 eller 1655; National Gallery, London

 

Badande kvinna

Konkurs


På 1650 talet drabbades Amsterdam av en omfattande ekonomisk depression. Rembrandt hade inte ens slutfört hälften av betalningarna på sitt nya hus och hans borgenärer började jaga honom på pengar. I juli 1656 ansökte han framgångsrikt om "cessio bonorum" - en respektabel form av konkurs för att slippa fängelse. Allt hans gods, inklusive en imponerande samling av målningar, såldes för en liten spottstyver. Rembrandt, Titus och Hendkrickje flyttade tvärs över staden till ett mycket fattigare stadsdel, där Rembrandt fortsatte att måla. Han hade alltid använt sig själv som modell, och under de sista tjugo åren av sitt liv målade han riktigt många självporträtt. 1663 dog Hendrickje efter en lång sjukdom. Titus lämnades ensam att ta hand om sin far. Och trots de eviga ekonomiska problemen som t.o.m. tvingade dem att sälja Saskias grav, kunde Rembrandt inte motstå att lägga ett anbud på en Holbeintavla som kommit ut på marknaden till försäljning.


Titus gifte sig 1668 med dottern till en gammal familjevän, men han dog redan sju månader därefter. En dotter, Titia, föddes sex månader senare. 1669 dog Rembrandt själv och begravdes i Westerkerk bredvid Hendrickje och Titus.

Ett exempel på Rembrandts originalitet är grupporträttet


Doktor Tulps anatomilektion


som nu finns på Mauritshuis, Haag. Det var hans första stora uppdrag som grupporträttmålare (1632)


Det är en dynamisk bild i en tydlig komposition; de två män, längst t.v. och högst upp på bilden, är bägge ditmålade senare. Tänk bort dem och ögonblicket som är fångat blir än intensivare - en kompetent kirurg som helt fångar de övriga fem åhörarnas uppmärksamhet. Mansliket, draperat i ett höftskynke, fluorescerar i blekvitt, den uppskurna vänsterarmens vita senor och blekröda muskler ger tavlan dess färgcentrum. Huvudpersonen, doktor Tulp själv sitter i en karmstol och håller i en tång med ett fast grepp om muskler och senor. Med sin egen vänsterhand förklarar han talande rörelsemusklernas funktion. Dr. Tulp är mest omsorgsfullt målad, bredbrättade svarta hatt, en spetskantad linnekrage och silkesband med tofsar knutet i rosett och i en lugn självsäker framtoning.


De övriga sju männen är klädda i festdräkt av mörk dyrbart kläde och har stora vita styva pipkragar. De visar stor uppmärksamt på det som händer framför deras ögon, några ser mot tavlans högra nederkant där ett stort bokverk är uppslaget, några tittar ned på liket. Och det är verkligen en död kropp vi har framför oss, och det är verkligen åtta mycket levande människor som porträtterats i denna för oss på 2000-talet en märkliga, lätt absurd situation.



De finns många analyser av den här målningen, konstteoretiska men även medicinska artiklar:

Dissektioner inför publik - en ritual under barocken (2010) av Maria Nilson


Leiv M. Hove, Sven Young, Johannes Cornelis Schrama 

Dr. Nicolaes Tulps anatomiforelesning Tidsskr Nor Legeforen 2008; 128: 716-9


En respektlöst humoristisk syn på konstverket (speglandes dagens värderingar om allas lika värde) är sajten

Sartle ”combines serious art history with snarky observations and hilarious, strange and shocking facts for you to enjoy”


Enligt nyare uppskattningar skapade Rembrandt cirka 350 målningar, cirka 300 etsningar och över 1000 teckningar.

Hans huvudämnen var historiemålningar och porträtt däribland många självporträtt (över hundra!). Rembrandt gjorde bara ett fåtal landskaps- och genremålningar. Rembrandt hade i början RH som monogram vilket han senare ändrade till RHL. Bokstaven L syftade på hemstaden Leiden. När han var 26 år gammal började han underteckna med Rembrant. Först 1633 började han skriva sitt namn Rembrandt, vilket idag är den vedertagna stavningen. Något påfallande i Rembrandts senare målningar är de breda penseldragen, ibland applicerade med en palettkniv. Medan de tidigare bilderna hade en jämn finish, är de senare verken utformade för att fungera endast på avstånd.

 

Rembrandt gjorde många tronies, till exempel studier av hustrun och av sonen. Tronie är en term i nederländsk barockkonst och innebär ett generiskt ansiktsporträtt. Avsikten med tronie är inte att avporträttera en namngiven person. Det kan användas som en porträttkonstnärs arbetsprov eller reklammålning för att visa upp sin förmåga att utföra porträtt mot beställning. En tronie kan ses som en konstnärlig utforskning av bestämda ansiktsuttryck eller karaktärsdrag. De behöver inte avbilda sin modell.


LÄNKAR:


Sajter om Rembrandts stora oljemålning Nattvakten (drygt 3½ × 4½ meter) på webben

 



JEAN-BAPTISTE-SIMÉON CHARDIN


VAR DEN SKARPSYNTE MÖBELSNICKARSONEN I 1700-TALETS FRANKRIKE SOM GICK MOT STRÖMMEN.


HANS INTIMA SKILDRINGAR AV SMÅBORGERLIGT VARDAGSLIV FÖRMEDLAR EN TIDLÖS FRID OCH STILLHET SOM GÅR STICK I STÄV MOT DEN DÅ ALLMÄNT RÅDANDE GALANTA OCH KÄNSLOSAMMA STILEN INOM KONSTEN SOM VI KALLAR ROKOKO.



I rokokon skulle en sagas verklighet återges, kvinnorna förvandlas till gudinnor och männen till satyrer i eleganta kläder och det grova och jordiska omvandlas till drömmar och fantasi. Det var ingenting för Chardin. Hans ämnesval och teknik följde istället de holländska genremålarna från århundradet innan. Men han utvecklade en egen stil, valde ut några få enkla och solida köksgeråd, tog några ingredienser till matlagningen och ställde okonstlat upp dem. Sedan målade han med ett realistiskt uttryck, och använde framför allt valör- och ljusstudium. Hans stilleben innehåller sånt som finns i alla kök och som vi blivit så vana vid att vi inte lägger märke till dem, än mindre ser dem som passande motiv att föreviga i oljemålningar. Men så mycket skönhet finns i dessa alldagliga föremål att de plötsligt får betydelse som symboler för en livsåskådning och ett sätt att leva. Kompositionerna är fint balanserade och varje föremål behandlas med en respekt som gränsar till vördnad. Förutom stilleben målade han många genremålningar och porträtt

Chardin levde i Paris mellan 1699-1779, och arbetade mycket långsamt och målade bara drygt 200 bilder, cirka fyra om året. Han sponsrades av kung Ludvig XV med ateljé och bostad i närheten av Louvren. Han specialiserade sig på att skildra medelklassen, inklusive tjänstefolket, välbekanta motiv i hemmet, t.ex. en tjänsteflicka i sitt arbete, en guvernant som tillrättavisar sin elev, där vardagens stilla dygder, bl.a. flit och lydnad, hyllas.

  

Som den lysande målare han var lyckades han ge sina verk ett meditativt djup, något som gör dem till nästintill filosofiska utsagor. De i en dämpad färgskala målade tavlorna är systematiskt målade i lager på lager. Ett skenbart obetydligt motiv får en tyngd som är besläktad med pregnansen i holländaren Vermeers genremålningar. Denis Diderot ansåg att Chardin i sina arbeten lyckades förmedla tingens innersta väsen.

 

Chardins inflytande är betydande; Édouard Manet, Matisse (som kopierade fyra Chardinmålningar i Louvren som konststudent), Chaim Soutines, Georges Braque och senare Giorgio Morandi. 1999 målade och etsade Lucian Freud flera exemplar efter Den Unga Lärarinnan (National Gallery, London).


I På spaning efter den tid som flytt beskriver Marcel Proust en melankolisk ung man som sitter vid sitt enkla frukostbord. Den unge mannens enda tröst finns i de imaginära skönhetsidéerna, avbildade i Louvres stora mästerverk med utsmyckade palats, rika prinsar och liknande. Författaren ber den unga mannen att följa honom till en annan del av Louvren, till Jean-Baptiste-Siméon Chardins tavlor. Där skulle han se skönheten hemma i stilleben och i de vardagliga aktiviteterna, som att skala rovor.

Några av de använda källorna:

 

  • 30,000 years of art: the story of human creativity across time and space.. (2007). London: Phaidon
  • Anfam, David & Copplestone, Trewin (red.) (1986). Se konsten: världskonsten i samhällshistoriskt perspektiv. Stockholm: Bonnier
  • Bolten, Jaap & Bolten-Rempt, Henriette (1978). Rembrandt. Milano: Mondadori
  • Janson, H.W. (1988). Konsten: måleriets, skulpturens och arkitekturens historia från äldsta tider till våra dagar. 3. utg. Stockholm: Bonnier
  • Kunskapens bok: Natur och kulturs illustrerade uppslagsverk för hem och skola. 4. omarb. uppl. (1952). Stockholm:
  • Little, Stephen (2004). -isms: understanding art. London: A. & C. Black
    Nationalmuseums webb, www.nationalmuseum.se
  • Wikipedia (2019)

Feedback

En väldigt fin presentation med tre väl valda konstnärer ur vår konsthistoria. Extra spännande med denna mytbildning som konstnärerna i samtidskonsten spelar vidare på i viss mån själva och som ibland blir en del av konstnärsskapet. (senare i kursen) Väldigt bra. Tack för alla länkar också

© www.enflo.one  - Sidan uppdaterad 29 januari 2020