Diktbilder

SOMMARKONSTUTSTÄLLNING I GYSINGE 

Frödingbilder i Stora Järnboden

6-21 juli  alla dagar kl 11–15


"Sommarkonst i Gysinge: Lena Enflos tolkningar i bild av skalden Gustaf Frödings dikter är mycket sevärd. I mitten oljemålningen Vildskog. Sommarkonst i Gysinge öppnade den 6 juli och avslutas nu på söndag den 21 juli. Lena Enflo är en av sju konstnärer på utställningen i Stora Järnboden." se Sommarkonsts Facebooksida

VÄLKOMNA IN I FRÖDINGS DIKTNING - EN WEBBUTSTÄLLNING

Gral är i djärft,
Gral är i fritt,
Gral är i kärft,
Gral är i blidt.


Gral är i gladt,
Gral är i sorgelåt,
Gral är i skratt,
Gral är i gråt.


Gral är i godt,

är det ock matt,

guld är i smått

mynt dock en del af en skatt.


Sant är dock sant,

är det ock tunt

gjutet i grant

rimmad poetisk strunt.


Något är skönt

ock i en lus,

ock i ett grönt

blad bak ett hemlighus.


Allting, som är,

inom sitt skal

en gnista bär,

som stänkt från Gral.

Gralstänk, XI


ur Gralstänk. Ett dikthäfte

Albert Bonniers förlag, Stockholm 1898.


Tempera & foto på kartong (80cm×120cm)


Gral är en myt, en medeltida legend om den kalk, kärlet, som Jesus använde vid den första nattvarden och det kärl som Jesus blod samlades upp i vid korsfästelsen. Historiskt kallas det gral, eller graal. Ont/gott/Gud var ett mysterium som ansatte Fröding. Han tänkte sig ett verk i vilken hans livsfilosofi skulle samlas i anslutning till Gralsagan. Men Fröding lyckades aldrig nå enhet i sina tankar, så det blev istället "Stänk och flikar". Fröding återkommer till gral temat i "Gralstänk", d v s fragment av den stora planen.


Fotona på kartongen är tagna av fotograf Bo Trenter - Gatupojkar i Neapel 1956. Varningsord, min kommentar till Frödings förhållande till alkoholen: den goda/onda drycken.


EN FATTIG MUNK FRÅN SKARA


ur Guitarr och dragharmonika. Mixtum pictum på vers. Andra upplagan, genomsedd och något tillökad

Andra upplagan, genomsedd och något tillökad. Stockholm. Albert Bonniers förlag 1893

Akvarell

Munken, som slarvat bort sina munklöften och fördrivits från sitt ursprungliga sammanhang i det trygga klostret, upptäcker i stället naturens andlighet, samt att allt inte är gott eller ont, svart eller vitt. I ett medmänskligt tilltal vädjar den fredlöse om förståelse för sitt livsöde. Och i slutet finns en förhoppning om en ljusare framtid när människan kommit till insikt om sin delaktighet i naturen.

Mitt lif är i nedan och klent nu mitt verk,
jag fattige olärde bortrymde klerk,
en bortlupen broder bara,
fördömd af kapitlet i Skara.


Nu är jag en gammal och böjder man,
åt den onde gifven af kyrkans bann
för dråp och trilska och kätteri
och af kungen förklarad för fågelfri.


Alltsedan Lasse Kanik jag slog,
de hafva mig jagat som ulfven i skog.
Det enda de funno tillrätta,
det var min munkehätta.


Jag var väl en dårlig och genstörtig munk,
jag tog väl törhända för mången en klunk
i lön ur herr Abbatis tunna
och syndade svårt med en nunna.
Jag hade armar och ben af järn,
med löskemän slogs jag i hvar tavern
med konor och gigare drog jag
och Lasse Canonicus slog jag.
Och ånger och plåga kom ut däraf,
jag lefde i främmande land af draf,
det själfvaste svinen rata,
som det är sagdt i Vulgata.


Dock var jag ej än i den ondes klor,
ty mycket godt i människan bor.
Jag var på en stormig och villsam stråt,
som när Väneren kastar en fiskares båt
och ändtligen honom till stranden bär,
fast sargad och slagen af klippor och skär,
och det som brister och felas
kan ännu lagas och helas.


Då satte de mig i en nattmörk bur,
se’n drefvo de mig som när vilda djur
sig trängta att bytet slita
och rifva och gnaga och bita.
De lärde mig dödssynd och dolskhet och hat,
och bitterhet blef mig till dryck och mat.
Jag kände mig död och dömd och såld,
en förtappad själ i satans våld,
mitt hem var bygdt i Gehenna,
jag ville mörda och bränna.
Men suset i skogen och forsens röst
och morgonens sken, som går upp i öst,
och regn, som i hösten gråter,
de gåfvo mig kärleken åter.


Och daggen och bäcken och fågelens sång
och ängarnes blommor och älgens gång
och ekorrens glädje i granens topp,
de gåfvo mig åter lefnadens hopp
och gåfvo mig åter min ära
och lärde mig ny en lära.


Det är icke sant som jag lärde förr,
att någon är utanför himlens dörr,
ty hvarje själ därinom går
och ingen är get och ingen får.
Den gode han är väl ej så god
som själf han tror i sitt öfvermod.
Den onde han är ej så ond ändå
som själf han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.


Och han som sitter så mäktig i Rom
han får väl utan mig sin dom
med munkar och höga präster,
som kalla sig doktor och mäster.
Oc herren som sitter så stolt i sin borg
han får väl att bära, han och, sin sorg
och sorgen den träffar väl hertig och kung,
på kejsaren själf faller sorgen tung
och alla på villvägar vandra,
hvi skulle jag banna och klandra?


Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet, hvarifrån hon kom
och ingen vet, hvart leden bär,
och ingen vet, hvad lifvet är.
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod
och räcka hvarandra handen
att hjälpa fram till stranden.

Om världen och min ära tog
och ensam jag sitter i mörkan skog
och aldrig skall bättre tider nå,
så vill jag ej sörja och klaga ändå,
ty fågelen flyger så glad mot sky
och solen går upp hvar morgon ny
och björken om vårarne knoppas,
hvi skulle då jag ej hoppas?


Törhända när tusende år ha gått
som skyar hän öfver kojor och slott,
det drager i skogen en ryttare fram
och binder sin häst vid björkens stam
och gläntar på dörren och tittar in
på torftigheten i hålan min.
Och då får han se mitt fattiga prent,
med vildpenna skrifvet på pergament.


Då säger han: »se, han visste, han
hvad nu är kändt af hvarje man,
men kostat så långan långan strid
på jorden i långan långan tid
och ändå var han bara
en fattig munk från Skara!»



»O, dyre vänner, syndens lön är döden,
hans synd var stor och bön är starkt af nöden,
vår arme unge broder Andersson
har blifvit världens barn och fallit från.»


O, vi arme syndens trälar,
Herre, hjälp våra fattiga själar!


»Han var begåfvad rikt med nåd från ofvan,
vår unge Barnabas, och hade gåfvan
att tolka ordet mer än någon präst
och väckte många själar, kvinnor mest.
Och han var ljuflig såsom Josef var
och frestades som han hos Potifar,
o ynglingar, I gån på farlig mark!
Dock trodde vi att Andersson var stark
och kämpade mot djäfvulen och vann
– men djäfvulen var starkare än han!»


O, Ichabod, o, Ichabod,
synden rasar i kött och blod!


»Vi gifte honom med en äldre änka,
en stadgad människa som kunde skänka
den unge mannen skydd mot satans garn
och köttets lockelser bland världens barn.
Hon var en stilla, djupt allvarlig kvinna,
en from och vaksam ljuflig vaktarinna,
som stod på post i hvarje ögonblick
och följde Andersson, ehvart han gick.

Men mänsklig visdom är fåfänglighet,
ty som församlingen väl redan vet,
så rymde broder Andersson i natt
med Fia Bergman till Amerikat!»


O, synd och nöd, o, sorg och kval,
ack, denna jorden är en jämmerdal!

I BÖNHUSET

ur Nya dikter

Albert Bonniers förlag, Stockholm 1894.

Akvarell

Frödings ironiska blick riktas mot fromleriet i denna beska satir. Det är en elak parodi på en puritansk-pietistisk predikan i tidens moraliserande frikyrkoanda. Inför den här negativa schablonbild veknade Fröding senare i samband med sitt eget sökande och sina moralfilosofiska spekulationer, kanske han t.o.m. ångrade raderna.

En hare må väl ha rätt
att mumsa på sin kål
och äta sig magen mätt
så mycket magen tål,
och njuta sitt lif det kära,
när ingen räf är nära.


Och söker en räf att tvinga
sig till ett mål på hare
att koka i kulans kettil,
har haren rätt att springa
med harben, höga och snare,
men kalla sig annat än hare,
har haren ingen rätt till.

HARENS RÄTT

Olja

ur Nytt och gammalt. Dikter (Fjärde samlingen)

Albert Bonniers förlag, Stockholm 1897.


Varje varelse har rätt att vara så som man är skapad, men inte att låtsas vara något annat. I och för sig är det förmodligen uteslutet att haren skulle komma på idén att låtsas något alls i den vägen, så risken för det är liten. Dikten råkar handla om haren, men kunde ha handlat om något annat. Slutsatsen hade blivit densamma: rätten att leva i enlighet med sin natur.


2018 gjorde jag sex oljemålningar med utgångspunkt från Gustaf Frödings dikt 

STRÖVTÅG I  HEMBYGDEN, 


Det var särskilt stroferna i diktens mittverser om töserna i dungen och om att ingen mästerkatt i stövlar fanns att visa oss hur vägen går  som levt i min fantasi sedan barndomen. Nu pockade de på för att komma ut i bilder. Så med Frödings mäktiga och innerliga ord om hembygden, dristade jag mig till att ta fram dukar, oljefärger, penslar & palettknivar 


och här är bilderna och hela dikten >>


>> och fler egna utställningssidor om Gustaf Fröding

© www.enflo.one  - Sidan uppdaterad 17 juli 2019