Fröding

TOLKNINGAR - Gustaf Frödings Strövtåg i hembygden

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,

det är ljus över stränder och näs

och omkring står den härliga skogen grön

bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord

står min hembygd och hälsar mig glad,

var mig hälsad! - Men var är min faders gård,

det är tomt bakom lönnarnas rad.

 

Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,

där den låg, ligger berghällen bar,

men däröver går minnet med vinden svalt,

och det minnet är allt som är kvar.

 

Och det är som jag såge en gavel stå vit

och ett fönster stå öppet däri,

som piano det ljöd och en munter bit

av en visa med käck melodi.

 

Och det är som det vore min faders röst,

när han ännu var lycklig och ung,

innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst

och hans levnad blev sorgsen och tung.

 

Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned

invid sjön för att höra hans tal

om det gamla som gått, medan tiden led,

om det gamla i Alsterns dal.

 

Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,

men så svagt som det blott vore drömt:

"Det är kastat för vind sedan tjugu år,

det är dött och begravet och glömt.

 

Där du kära gestalter och syner minns,

där står tomheten öde och kal,

och min eviga vaggsång är allt som finns

av det gamla i Alsters dal."

Och här är dungen, där göken gol,

små töser sprungo här

med bara fötter och trasig kjol

att plocka dungens bär,

och här var det skugga och här var sol

och här var det gott om nattviol,

den dungen är mig kär,

min barndom susar där.

Här är stigen trängre, här är vildskog,

här går sagans vallgång vild och lös,

här är stenen, kastad av ett bergtroll

mot en kristmunk långt i hedenhös.

 

Här är Vargens gård av ris och stenrös,

här ljöd Vargens tjutröst gäll och dolsk,

här satt Ulva lilla, Vargens dotter,

ludenbarmad, vanvettsögd och trolsk.

 

Här går vägen fram till Lyckolandet,

den är lång och trång och stängd av snår,

ingen knipslug mästerkatt i stövlor

finns att visa oss, hur vägen går.

Kung Liljekonvalje av dungen,

kung Liljekonvalje är vit som snö,

nu sörjer unga kungen

prinsessan Liljekonvaljemö.

 

Kung Liljekonvalje han sänker

sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,

och silverhjälmen blänker

i sommarskymningen blekt.

 

Kring bårens spindelvävar

från rökelsekaren med blomsterstoft

en virak sakta svävar,

all skogen är full av doft.

 

Från björkens gungande krona,

från vindens vaggande gröna hus

små sorgevisor tona,

all skogen är uppfylld av sus.

 

Det susar ett bud genom dälden

om kungssorg bland viskande blad,

i skogens vida välden

från liljekonvaljernas huvudstad.

© www.enflo.one - Sidan uppdaterad 1 december 2018