Start

En fattig munk från Skara

av Gustaf Fröding


Mitt liv är i nedan och klent nu mitt verk, 
jag fattige olärde bortrymde klerk, 
en bortlupen broder bara, 
fördömd av kapitlet i Skara.


Nu är jag en gammal och böjder man, 
åt den onde given av kyrkans bann 
för dråp och trilska och kätteri 
och av kungen förklarad för fågelfri.


Alltsedan Lasse Kanik jag slog, 
de have mig jagat som ulven i en skog. 
Det enda de funno till rätta, 
det var min munkehätta.


Jag var väl en dårlig och genstörtig munk, 
jag tog väl törhända för mången en klunk 
i lönn ur herr Abbatis tunna 
och syndade svårt med en nunna. 


Jag hade armar och ben av järn, 
med löskemän slogs jag i var tavern, 
med konor och gigare drog jag . 
Och ånger och plåga kom ut därav, 
jag levde i främmande land av drav, 
det självaste svinen rata, 
som det är sagt i Vulgata.


Dock var jag ej än i den ondes klor, 
ty mycket gott i människan bor. 
Jag var på en stormig och villsam stråt, 
som när Väneren kastar en fiskares båt 
och äntligen honom till stranden bär, 
fast sargad och slagen av klippor och skär 
och det som brister och felas 
kan ännu lagas och helas.


Då satte de mig i en nattmörk bur, 
sen drevo de mig, som när vilda djur 
sig trängta att bytet slita 
och riva och gnaga och bita.


De lärde mig dödssynd och dolskhet och hat, 
och bitterhet blev mig till dryck och mat. 
Jag kände mig död och dömd och såld, 
en förtappad i satans våld, 
mitt hem var byggt i Gehenna, 
jag ville mörda och bränna. 
Men suset i skogen och forsens röst 
och morgonens sken, som går upp i öst, 
och regn, som i hösten gråter, 
de gåvo mig kärleken åter.


Och daggen och bäcken och fågelens sågn 
och ängarnes blommor och älgens gång 
och ekorrens glädje i granens topp, 
de gåvo mig åter levnadens hopp 
och gåvo mig åter min ära 
och lärde mig ny en lära.


Det är icke sant, som jag lärde mig förr, 
att någon är utanför himlens dörr, 
ty varje själ därinom går, 
och ingen är get och ingen är får. 
Den gode han är väl ej så god, 
som själv han tror i sitt övermod.



Den onde han är ej så ond ändå, 
som själv han tror, när kvalen slå. 
Thy skall du ej mycket berömma, 
ej mycket häckla och döma.


Och han, som sitter så mäktig i Rom, 
han får väl utan mig sin dom 
med munkar och höga präster, 
som kalla sig doktor och mäster. 
Och herren, som sitter så stolt i sin borg, 
han får väl att bära, han ock, i sin sorg, 
och sorgen den träffar väl hertig och kund, 
på kejsaren själv faller sorgen tung, 
oich alla på villvägar vandra, 
vi skulle jag banna och klandra?


Och människan vandrar på jorden om 
och ingen vet, varifrån hon kom, 
och ingen vet, vart leden bär, 
och ingen vet, vad livet är. 
Men fram genom långliga strider 
det dagas väl bättre tider, 
då ingen är ond och ingen är god, 
men bröder, som kämpa i ondskans flod 
och räcka varandra handen 
att hjälpa fram till stranden.


Om världen ock minn ära tog 
och ensam jag sitter i mörkan skog 
och aldrig skall bättre tider nå, 
så vill jag ej sörja och klaga ändå, 
ty fågelen flyger så glad emot sky 
och solen går upp var morgon ny 
och björken om vårarne knoppas, 
vi skulle då jag ej hoppas?


Törhända, när tusende år ha gått 
som skyar hän över kojor och slott, 
det drager i skogen ryttare fram 
och binder sin häst vid björkens stam 
och gläntar på dörren och tittar in 
på torftigheten i hålan min. 
Och då får han se mitt fattiga pränt, 
med vildpenna skrivet på pergament.


Då säger han: "Se, han visste, han, 
vad nu är känt av varje man, 
men kostat så långan långan strid 
på jorden i långan långan tid 
- och ändå var han bara 
en fattig munk från Skara!" 


Nästa utställning


Konstgalleri FÄRGRIK

i Svingbolsta

Midsommarhelgen

21-23 juni

kl 12-18


och helgen därpå

29-30 juni

kl 12-18


se >> festiheby


Sara Carlsens akryler och Lena Enflos akvareller, oljor och ikoner.  Det blir en bred expo i Lilla Galleriet FÄRGRIK när tonåriga 00-talisten Saras verk ställs mot en samling av pensionerade 40-talisten Lenas bilder.I trädgården kaffe/thé/saft & kaka.

© www.enflo.one  - Sidan uppdaterad 16 april 2019